Idag dog min morfar. Det finns inte så mycket mer att säga än det. Det var ett tag sedan sist nu. Sist som det gick upp för en att folk dör. Tidningar, tv-nyheter och en människa som somnar in i huset brevid. Jag vet inte om jag är cynisk, men det känns alltid så avlägset. Det får mig aldrig riktigt att stanna upp.
Jag sitter och skriver ett skolarbete om Gudfadern. Det gör lite ont. Det gör nästan mer ont än att morfar faktiskt är död. Det gör ont att tänka att man trots all skit som händer alltid måste sätta sig med alla trivialiteter. När solen går ned måste man återvända till verkligheten, där döden inte existerar. Det gör lite ont att man inte har tid, får tid till att riktigt stanna upp och reflektera över saker och ting.
För ikväll bryr jag mig ju inte alls om att Mario Puzo debutbok var The Dark Arena. Jag ska inte skriva att jag stod min morfar väldigt nära, för det gjorde jag inte. Han kom och fikade ibland, och han satt ofta med mig som enda vuxen för att titta på Kalle Anka när de andra gjorde maten på julafton. Han dök upp någon gång ibland och det hände väl ibland att vi åkte upp till honom och tittade in. Men det var aldrig något djupare än så. Vilket passade mig ganska bra. Jag tyckte om honom, men det räckte bra så. Jag minns att jag var gillade att höra om hans flyghistorier från när han var stridspilot, att jag blev glad när han satte igång med att ge mig modellflygplan som vi sedan hängde upp i mitt tak, ovanför sängen. Och jag minns att han blev minst lika glad av att fråga om planen fortfarande hängde kvar när vi pratades vid i telefon, och jag svarade honom som om det vore det mest självklara i världen.
Jag minns att jag gillade hans gulgröna bil - det råder delade meningar om färgen - och hur han pratade om den när han precis hade köpt den. Jag fick den nyligen av honom, då han inte längre klarade av att köra den. Jag fick den nyligen av honom och just det var av någon anledning ganska jobbigt att skriva. Det var en ganska stor gest, en stor grej, tror jag, för honom framförallt. Och jag tror egentligen att jag tyckte mer om att jag faktiskt fick den av honom, än att jag faktiskt fick en bil. En bil att ha när - om - jag tar mitt körkort.
Kanske har det inte sjunkit in riktigt. Jag vet bara att jag kommer att sakna honom mycket, ibland. För det var en sådan relation, en flyktig en. Som grundade sig i fikahistorier och hej - och hejdåkramar. Och jag vet redan idag att när jag sitter där framför tvn och ska ta en pralin ur aladdinasken och ser att båda ägglikörbitarna fortfarande ligger kvar, att jag då kommer känna ett sting i hjärtat. Och minnas alla skratt, alla fina stunder. Som jag gör nu. Med den enda skillnaden att jag antagligen inte kommer att tänka på hur gärna jag hade velat krama hans hand och säga hejdå. Som jag hade velat nu.
Fan vad jag hatar att människor bara dör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag hittade din blogg av en slump. jag tycker om ditt sätt att skriva, så nu har jag hållit mig uppdaterat av ditt skrivande någon vecka. hoppas det känns okej.
SvaraRaderaen klok människa sa en gång till mig att vårt samhälle inte har tid för sorg. det finns tid för födsel, för uppväxt, för allt mjöligt. men inte för döden. har världen glömt att sånt händer? att det känns? trots det måste du våga ta dig tid. för döden, och för känslor.
Extremt tråkigt, David. Mycket sorgligt att läsa. Jag hoppas verkligen att du låter sorgen ha sin gång, när den väl kommer, innan du springer ut på gatorna igen.
SvaraRaderaTräffande. Hjärtskärande. Verkligt.
SvaraRaderaOm man får dela med sig av en historia: min mormor dog 2004, nästan 94 år gammal. Hon hade tampats med cancer en längre tid och mamma åkte kors-och-tvärs mellan Lysekil och Nässjö för att träffa mormor så ofta som möjligt under vad vi i princip visste var hennes sista tid. Det skulle ta slut förr eller senare, om inte speciellt lång tid. Så en dag, när jag och Putte satt och spelade dator, ropade pappa att jag skulle komma ner i köket. Jag sprang ner. Så såg han mig i ögonen och sa att nu hade det hänt, att nu hade mormor somnat in. Mest tyckte jag att det var skönt. Det var ungefär så odramatiskt som jag hade hoppats, och det var egentligen bäst för alla parter att det skedde så snart som möjligt. Jag tänkte faktiskt skita i att ens tänka på faktumet att väntan var slut och därför spela vidare med Putte. Så vi satt där ett par minuter med Heroes of might and magic. Men det funkade inte riktigt, det gick inte att bara gå vidare, så jag sa som det var, att mormor dött, att det var väntat, men att det nog var bäst att han gick hem. Han förstod såklart och så satt jag där med tankarna. Och då kom det. Då kom allt.
Tack alla tre. Det var fina kommentarer.
SvaraRadera