Jag vill minnas att jag satt och sa till en viss Hans Larson för ett knappt år sedan att jag aldrig hade gillat och aldrig skulle komma att gilla Bruce Springsteen. Med visst undantag för "Nebraska", möjligen. Det är antagligen det dummaste jag någonsin sagt som har med musik att göra.
Under det gångna året har han utvecklats till en av mina favoritartister. För mig betydligt större än Bob Dylan. "Darkness on The Edge of Town" är ett sådant jävla perfekt album. Från "Badlands", via "Something In The Night" och "Racing In The Street", till titelspåret.
Och vad jag önskar att jag insett detta tidigare. Ullevitidigare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, många gånger har Bruce räddat mig. Du måste lyssna på live skivorna från 1975-85. Världsbäst.
SvaraRaderaMen hörrö, det är bättre sent än aldrig ändå :)
Jag gör faktiskt det as we write. Har precis börjat men det låter så väldigt fint att jag går halvt sönder. Och det är väl det, som du säger, bättre sent än aldrig. I alla fall i detta fallet. :) Har du sett honom live?
SvaraRaderaOh, underbart! Visst gör man.. Man går sönder men ändå så pusslar han ihop en igen.. Woah.
SvaraRaderaJa, jag har sett mannen live! Förra året i Benidorm. Jag stod längst fram och skrek i 3 timmar.
Det var obeskrivligt underbart.
Detta var den bästa insikten du gjort på länge :)
SvaraRadera