Stay here with me. We'll start a jazz band.

2010-08-23T02:05:00.002+02:00

Tror inte att man kan gå lika fina promenader dit jag flyttar. Inte för att jag så himla ofta gör det, men jag vill gärna ha möjligheten att göra det. Min bästa promenad någonsin gick jag under förra året någon gång. Tror till och med att jag skrev om den här på bloggen för att den var så bra. Lyssnade på Storm av Godspeed You! Black Emperor och det var precis lagom stormigt för att jag inte skulle blåsa iväg, alldeles lagom blåsigt för att man skulle känna musiken i vädret. Ackompanjerat av klippor och berg att dö för. Om det finns några sådana. Klippor att dö för alltså. Kanske gnejs (vill bara stila med mina kunskaper).

Jag gillar röster som låter ofullständiga. Avskyr röster som låter perfekta. Älskar människor som sjunger känslan i förstahand. Ogillar människor som sjunger orden primärt. Har svårt för totalglädje i musik. Föredrar ångest. Det är konstigt, det där. Men det blir sällan bättre än när Kim i Dorena sjunger "Ta mig någonstans". Då dör mina hjärtslag.

I morgon ska jag och mina broes gå till skolan. För att äta lunch. Trots att jag inte går där längre. Är rebell. Pissar på'rom.

Vill fika med någon och vill dricka öl med någon. Vill uppenbarligen konsumera motpoler. Det senare slår i varje fall in till helgen. Stockholm. Tack.

2010-08-18T13:59:00.005+02:00

Jag vet inte vad jag har att erbjuda egentligen. Kan komma på få mer sövande saker än att räkna upp vad jag inte har att erbjuda, därför känns det enklare att inleda så. Ibland slår det där taskiga självförtroendet till. Inte så ofta, men ibland. Lucky You är en träffande låt. Vissa säger att det är skönt att vara ensam; jag förstår överhuvudtaget inte vad de menar. Ge mig bara en flicka att hålla i handen och jag tror att allting blir bra. Eller, det är väl egentligen det enda som inte är bra för tillfället, så det faller sig väl rätt naturligt.

Jag var bättre på att skriva om känslor förr. Frågan är om det beror på att jag var bättre på att skriva eller att jag har fått svårare att öppna upp mig i och med de senaste utflykterna. Tror på det senare.

Musik är finare när man är två.
Fotografier är finare när man är två.
Att skriva till någon är finare än att skriva till sig själv, för sig själv.
Att vara tyst är finare när man är två.
Att gå på bio är finare när man är två.

Att fråga henne about today. Citera instrumentala musikstycken för henne genom en kyss på kinden.

Synd bara att hon gång på gång har lite mer att erbjuda. Eller, erbjuda, det låter så materialistiskt. Lite mer att ge mig än vad jag har att ge tillbaka.

2010-07-09T16:06:00.002+02:00

Sweet voice calls us
When black face chase us
Come to me, hide in me
Run into this
Storms fear us here

They take us now
Under your wings I'll hide

Ibland är kärlek verkligen det värsta som finns. Idag föraktar jag mig själv.

A girl in a port

2010-07-08T01:59:00.004+02:00

Jag önskar att min fönsterkarm var bredare så att jag kunde sitta precis intill glaset, gärna när det är vinter ute, gärna när det är frost på rutan, gärna när det bildas imma av min närvaro, jag önskar att jag hade det ibland, det skulle knappast göra saker lättare, vad det nu är som är så svårt, men det skulle hjälpa mig att se lite bättre, lite mer, när jag sitter där i kylan och bildar imma med min existens, antar att luftkonditioneringen är ur funktion eftersom det är så kallt, jag ser lite hav, lite hus, lite människa, lite fint, mycket skit, men jag tror att om min fönsterkarm var lite bredare skulle också mina drömmar var lite bredare. Oftast tror jag inte det, men vissa naiva kvällar sköljer tanken över mig.

0002

2010-07-08T01:18:00.003+02:00

Jag önskar fortfarande, över ett och ett halvt år efter att jag skrev ett långt inlägg om det här, att jag kunde fotografera. Jag vet inte varför jag inte har tagit tag i det.

Jag läser "Gör vad du vill" av Erlend Loe. Jag har läst den tidigare, nu läser jag den igen. Den handlar om Julie, som förlorar sin familj i en flygolycka. Som blir ensam och som bestämmer sig för att dö.
Den där balansen mellan humor och sorgsenhet gör den till en av de finaste böcker jag vet. Det beror inte bara på att en i boken heter Psykogeir.

Nästa vecka åker jag till Arvika och rapporterar för Devotion Magazine. Jag ska se This Is Head, The Radio Dept, Four Tet, Dum Dum Girls, Khoma, jj och några andra mysiga akter (Khoma är inte så mysiga). Visserligen är lineupen rätt värdelös, men det finns, som poängterat, undantag.

Har börjat komma bättre överens med solen och aktiviteterna som den kräver.

Dancing On My Own

2010-06-23T14:38:00.003+02:00

Alla tjatar om solen. "Jaaa, nu kom solen, ska ner och grilla med 117 vänner som jag bjudit in genom ett snabbt komponerat facebookarrangemang" typ. Jag ogillar solens intrång just på grund av samma anledning. Det uppstår en typ av grundlag som kretsar kring att man måste gå ut och hitta på massa skojsiga saker med massa jätteskojsiga vänner. Denna hets. Jag skiter i SMHI och avsaknaden av moln, stannar inne och lyssnar på "Lower Your Eyelids To Die With The Sun" och fokuserar egentligen bara på orden "die" och "sun". Ser på VM när det går också, och det går ju hela tiden. Imorgon blir det Göteborg och till helgen börjar jag jobba. Nästa vecka är det Arcade Fire, Arvikafestivalen och ytterligare en massa jobb. Kanske blir det lite ordning på mig då. Tills vidare existerar jag bara i skuggorna.

When it's time to leave.

2010-06-16T14:06:00.001+02:00

"They'll Only Miss You When You Leave" är ett av de mest insiktsfulla låtnamn jag vet.

Vännerna, del två.

2010-06-16T02:58:00.004+02:00

Idag satt vi grabbar och tittade på fotbolls-VM på den lokala puben och drack öl. Jag hojtade in lite tilltugg och vi skrattade rått. Sen skrek jag lite könsord åt obestämt håll, blinkade åt brudarna som satte sig bredvid, konverserade med småfolket och pissade utanför urinoaren med mening. Innan dess var jag och grabbarna på fotbollsmatch, live! Fotboll är det enda värt att leva för. Det var derby, Lysekil spelade mot Kungshamn och det var heta känslor. Jag hade laddat med hat innan så för mig var det inga problem. Oj vad arg jag var. Skrek så IN i helvete. Kastade sten på nån som hade oturen att gå förbi vårt gäng. Han såg inte vem det var men mötte min blick, som om en anklagelse riktades åt mitt håll. Jag stirrade tillbaka, visade tydligt att det var mord på gång om han sa något. Han gick.
Det var skönt att vistas där med grabbarna. Det gäller ju att inte säcka ihop, bara titta tv och dricka öl. Det var därför vi gjorde slag i saken, köpte öl och drog till Gullmarsvallen. Ombyte förnöjer, det var väl nån filosof som sade så nån gång, inte för att jag bryr mig vidare mycket.

Åkte bil också. Älskar fan bilar. Musik på hög volym, nedvevad ruta och handen på taket. Satt med arslet i knät på en polare som var bra jävla pissnödig, ja, hahaha, det var så han sa i alla fall. Sen kom vi fram och kunde slå oss ned. Det var ju Brasilien som spelade, jävla bra lag det. Gillar dem så IN i helvete.

Hamnade förstås i fajt, som vanligt. Verbalt. Viskade en del jävligt otrevliga grejer till en kille utanför puben. Tror inte han hörde, antagligen rätt tur för honom tänkte jag när jag traskade hem, skrockandes, full i magen med piss på skon. En dag som alla andra således.

Näääää, så var det inte. Men det var ganska trevligt ändå.

And though I'm happier now I always long somehow. Back to 1995.

2010-06-16T02:07:00.005+02:00

du hälsar på ibland
vi kommunicerar
alla de där fraserna
men jag undrar om vi någonsin kommer att prata igen
jag saknar viskningar under täcken
och nervösa diskussioner om oupplevda saker
lyssna på dina äventyr
världen.

jag tror vi förlorade varandra lite på vägen
ibland funderar jag på om du tänker i samma banor
vill fixa allt
laga vad som driver
slutar till soundtracket av skärande svar.

om den där frånvaron är permanent
om du och jag är bortglömt i alla måsten och förpliktelser.

At night we ride through mansions of glory in suicide machines

2010-06-16T01:42:00.003+02:00

Jag vill minnas att jag satt och sa till en viss Hans Larson för ett knappt år sedan att jag aldrig hade gillat och aldrig skulle komma att gilla Bruce Springsteen. Med visst undantag för "Nebraska", möjligen. Det är antagligen det dummaste jag någonsin sagt som har med musik att göra.
Under det gångna året har han utvecklats till en av mina favoritartister. För mig betydligt större än Bob Dylan. "Darkness on The Edge of Town" är ett sådant jävla perfekt album. Från "Badlands", via "Something In The Night" och "Racing In The Street", till titelspåret.

Och vad jag önskar att jag insett detta tidigare. Ullevitidigare.

You keep me under your spell.

2010-06-15T02:24:00.004+02:00

Jag tog studenten för ett par dagar sedan. Det känns ingenting alls. Kände efter lite igår. Inget. Eller jo, lite sorgligt. Jag undrar vad det kommer att bli av mig. Jag tror jag ställer mig den tio, tjugo, trettio gånger om dagen.
Men det var en kul dag, studenten. Hemskt trevligt stundtals. Släkt som jag inte träffat på hyperlänge, en viss Kuyllen som hoppade på vårt "studentflak" (även kallat citytuffen, världens barnsligaste citytrain (vi gjorde det dock coolt)), en konstig men urrolig förfest, ett Havsbadet (da club) som var helt okej och en fuckin' iphone i present. Hela mitt liv är således en iphone för tillfället. Det och fotbollsvm. Om man ska generalisera. Vilket man ska.
Fick ett kort där det stod att jag skulle fortsätta vara som jag var. Det gjorde mig också väldigt glad. Jag sa det dock aldrig, att jag blev glad. Tror jag skojade bort det. Fan, jag är så jävla dålig på sånt där, att faktiskt visa genuin uppskattning när det blir personligt. Jag tror jag tänker att det gör mig sårbar. Jag borde sagt att jag blev glad av vad som stod. De kanske läser det här istället. Det skulle ju nästan vara ännu värre. Säg inget i så fall, att ni läste. Låtsas som ingenting.

Nu avbröts mitt Desirelyssnande av reklam för Dance Floor Hits 2010 eller liknande. We No Speak Americano och Riverside på högsta volym. Sjuuuuuk jävla moodbreaker. Bra det! I veckan köper jag biljett till Way Out West. Arcade Fire om två veckor. Biojobb varje dag under juli. Förhoppningsvis en del besök i Göteborg, och på Hälsö. Hoppas att det blir en bra sommar. Sen universitetet då. Ska göra mitt bästa för att inte suga.

Desire förresten. Jag lär rekommendera dem på TGL imorgon men kan ju inleda här. En makalös Montrealtrio som gör glimrande shoegazepop som väjer för det gröna, luftiga, varma á la M83 och istället fokuserar på den mörkare, lite gothiga ljudbilden. Lyssna på "Don't Call" och "Under Your Spell" på Spotify, drunkna i det ljuvligt passande omslaget och älska den i dagens musiksamhälle ganska sällsynta mystiken kring dem. Akta dig dock för att välja fel. Det finns så vitt jag har förstått både death metal och italiensk disco som går under samma namn.

You think you know someone, right? Maybe you never did, and how that scares you.

2010-06-15T01:50:00.002+02:00

Jag såg nyss på "Stand By Me" på SVT 1. Jag hade inte sett den tidigare, konstigt nog. Egentligen är det en sån där film som är just utformad för mig. En film som behandlar uppväxten, vänskapen och sentimentaliteten kring dessa två ämnen. På ett fantastiskt vackert sätt. Jag brukar säga - kanske inte brukar, men jag har nog i alla fall sagt det - att det görs lika bra film idag som det gjordes på 70-talet. I mångt och mycket tycker jag att det stämmer, jag har ju själv sagt det, men jag vågar säga att det inte görs några filmer som "Stand By Me" längre. Som innehåller den där speciella känslan som ofta finns i 70- och 80-talsfilmer. En speciell värme, inlindat i melankolisk realism. Det är svårt att förklara den närmare, den bara finns där. Hoollywoodproduktionerna gav större utrymme till skådespelarna. Idag finns en betydligt större marknad för independentfilm och smal film, men samtidigt vilar de riktigt stora produktionerna oftare på foto och soundtrack än en riktig djupdykning i karaktärerna. 70- och 80-talet lyckades kombinera en känsla av storproduktion och varmt karaktärsdrama på ett sätt som sällan ses idag.

Hur som helst får filmer av denna typ alltid mig att bli ytterst sentimental. Oftast blicka tillbaka till tiden då jag gick i låg- och mellanstadiet. När jag var mellan sju och tolv år. Det är väl något sjukt drag jag har, att jag alltid gör så. Trots att jag antagligen har det bättre än någonsin så saknar jag alltid det som varit. Just idag minns jag speciellt ett tillfälle, ett minne som ofta kommer tillbaka. Inte så att jag saknar det, för det gör jag inte, men det är ett väldigt tydligt minne. På något sätt är det ett av de där oväsentliga ögonblick som fått symbolisera en viss tidpunkt i mitt liv.
Jag har ingen aning om hur gammal jag var. Sånt lägger jag aldrig på minnet. Men jag gissar på lågstadiet, tidigt mellanstadie, då jag och en vän till mig som vanligt spelade bandy på hans sida vägen. Jag såg att pappa gick ut från vårt hus på andra sidan vägen, tillsammans med vår katt Tilda, liggandes i en bur, och skyndade dit. Jag stod i mål just denna dag, så jag hade alla de där tunga grejerna på mig, de sakerna som blir extra tunga när man är minst på skolan och lånar kompisens som är för stora. Stora klumpiga benskydd och en vit, tokstor hjälm. Pappa lastade in buren i bagaget på bilen och jag frågade vart han skulle. Han berättade att han skulle åka och lämna Tilda, då hon skulle få somna in, eftersom jag ju som bekant hade blivit allergisk för ett tag sedan. Hon var ändå väldigt gammal, sade vi. Jag antar att jag hade fått reda på det i förväg - att han skulle åka - men det är inget jag minns idag. Jag kommer bara ihåg att jag nickade, sträckte mig mot henne och gav henne en puss med gallret. Jag hade ju hjälmen på mig, så det blev ingen riktig. Sen sprang jag tillbaka och fortsatte spela. Spelade med blanka ögon.

Och ångrade mig i efterhand för att jag inte sa hejdå på ett ordentligt sätt. Därför kommer jag ihåg det hela så tydligt, tror jag, just på grund av den lättsinniga gesten inför någon jag aldrig mer skulle få träffa. Jag har nog aldrig varit något kattfan, men jag tyckte allt väldigt mycket om Tilda. Den stunden symboliserar på sätt och vis hela min uppväxt. Man var alltid på språng, ville alltid ut och leka med sina vänner. Ville alltid iväg. Åt upp maten på fem minuter och sprang bort till fotbollsplanen. Sa knappt hejdå. Sa inte hejdå.

Det är intressant hur saker som man aldrig tror ska göra intryck på en, faktiskt gör det. Jag kan än idag tänka på hur jag ångrar att jag bara hade lek i tankarna och putade undan allvaret. Bara för att minuter senare ångra mig. Det borde vara en väldigt liten grej, den där stunden på gården, men det är inte det. Jag är övertygad om att jag kommer att tänka på det här på samma sätt om tjugo år också. Vilket känns lite skrämmande.

Summer's here and the time is right

2010-06-09T21:31:00.006+02:00

Skriver lite igen. Det dröjer nog inte så länge innan jag slutar. Bloggar är oftast det mest okomplicerade som finns men jag tror många, jag bland dem, gör dem till något större än vad de egentligen är.
Jag ändrade bild och namn. Bilden är för liten och namnet är dumt. Layout och tankeverksamhet bakom bloggval har aldrig varit - och kommer aldrig att vara - någon av mina starkare sidor (nej, det kommer inte figurera fler bilder i denna bloggomgången). Jag inledde mitt bloggande, vad var det, ett och ett halvt år sedan?, med att skapa en blogg som hade titeln Six Days at The Bottom of the Ocean (låt av Explosions in The Sky) i länken till sidan. Bara ett riktigt dumhuvud gör så. Eller om personen i fråga inte vill ha några besökare överhuvudtaget, något som i och för sig känns frestande ibland när man funderar på vad man kan skriva och inte skriva om. Jag fick starta en ny, valde det originella namnet som fortfarande kvarstår, och som jag nu uppenbarligen återvänder till; flyktigt eller inte återstår att se.
Sånt här brukar aldrig bli bra. Jag tror att jag tog ett litet uppehåll en annan gång men det var bra mycket kortare. Denna gången har jag i princip glömt av hur man bloggar. Nu för tiden skriver jag mest om musik på The Goodbye Look.

På fredag tar jag förresten studenten. Jag hade gärna börjat i klass 1 på Mariedalsskolan för första gången istället. Varit sju år gammal och utan bekymmer. Nu ska jag visst flytta till Göteborg, läsa kultur och bo med konstiga Olausson. Jag tror att jag avskyr framtiden. Det gör mig ocool, ovågad och mycket annat som börjar på bokstaven o. Men inte orädd eller orolig.

Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racin' in the street

Vännerna

2010-01-19T23:09:00.004+01:00

Idag vinner jag över Olausson på biljard, igen. Det är en stor seger. En smärtsam blick som stirrar ned i golvet från hans sida, en triumf som firas å det tystaste från min. Jag väljer att inte sparka honom i magen ännu en gång. Han vet hur det ligger till. Det räcker så.

Vi går nedför trappan i tystnad. Jag märker att han försöker leda in samtalet på någonting annat än det nederlag han just har varit med om. Jag märker detta, och säger således att han var väldigt dålig idag. Han säger emot, även om jag ser att han håller med mig.
Jag betalar, det kostar ju bara femton kronor sammanlagt. Han tittar beundrande på mig, tackar, och jag känner i det ögonblicket att han ser upp till mig, tänker att jag är så mycket mer än han någonsin kommer kunna bli. Jag konstaterar återigen att han var osedvanligt dålig, även för att vara honom.
Vi går ut genom dörren. Jag går först, och väljer att inte hålla uppe dörren för honom, utan den ramlar in i honom på samma sätt som insikten om hans underlägsenhet för någon minut sedan. Han muttrar någonting, jag frågar vad fan han sa, han skakar på huvudet och stirrar ned i marken. Vi skiljs åt vid torget. Han säger att vi ses imorgon, att jag får ha det så bra. Jaha?

Näääää, så var det inte. Jag förlorade. Men det var ganska trevligt ändå.

2010-01-19T22:31:00.002+01:00

Sitter med en hög uppgifter framför mig. Det mesta kretsar kring analyser av olika filmer. Jag önskar stundtals att saker vore lite annorlunda. Jag kanske bara är skoltrött, men det känns betydligt djupare rotat än så.
Det är så mycket jag vill göra som jag inte har tid med. Ändå ska jag på The xx med Alice imorgon, för att sedan till helgen åka till London med några vänner. Lite tråkigt att det inte är några roliga spelningar i staden när vi åker dit, för övrigt. Det är som att stadens musikliv upphör att existera just de tre nätter som vi spenderar där. Delphic spelar samma dag som vi åker hem, det är det närmaste en bra spelning som jag kommer. Är i och för sig alldeles övertygad om att det bli kanon i alla fall.

Snart är det filmfestival i Göteborg. Skulle kunna kapa min ena arm för att få tillfälle att visats några dagar i dess närhet. Jag kommer hinna springa dit två dagar, den sjätte och sjunde. Det känns inte riktigt nog. Utöver de som finns tillgängliga på de olika biograferna i staden finns det ett antal filmer jag vill se; The Hurt Locker och Fish Tank som de största dragningskrafterna.
Framöver vankas det dessutom ett antal väldigt trevliga spelningar. Local Natives i slutet av denna månaden och Girls, Immanu El och Kent i mars är spikade. Utöver det gästar Bear in Heaven, EF, Grand Archives, Air Waves och Adam Green staden, varav jag ska försöka att gå på i alla fall ett par av dem.
Jag läser Blindheten av José Saramago. En helt underbar bok som författaren fick Nobelpriset för. Chockad över det fantastiska språket.

Jag önskar jag kunde knarka populärkultur på heltid.

Neutral Milk Hotel gånger We Were Promised Jetpacks gånger Sunset Rubdown är lika med The Rural Alberta Advantage. Jag vill bara explodera när jag lyssnar på denna underbara kanadensiska indiepopen. Ett framtida favoritband. Det är ärligt talat nästan lika bra som förstnnämnda influens.

Vet inte riktigt vad jag vill med blogginlägget.

2010-01-14T19:22:00.002+01:00

The xx om en vecka, drygt.

London om en och en halv vecka, drygt.

Local Natives om två veckor, drygt.

En hel del som är dåligt för tillfället - där räknas också alla skolarbeten in - men det finns en hel del trevligt som ploppar upp nu det närmaste.Ytterligare tre konserter de närmsta månaderna involverat EF, Kent och Girls. Vet inte riktigt varför jag skriver detta. Inte överdrivet intressant. Tror att jag måste skriva ned det för att kunna visa för mig själv att det händer en hel del roliga saker framöver.
Har bra vänner och flickvän. Också.

Lesser Matters. Lesser Matters. Lesser Matters.

2010-01-10T23:54:00.005+01:00

Idag dog min morfar. Det finns inte så mycket mer att säga än det. Det var ett tag sedan sist nu. Sist som det gick upp för en att folk dör. Tidningar, tv-nyheter och en människa som somnar in i huset brevid. Jag vet inte om jag är cynisk, men det känns alltid så avlägset. Det får mig aldrig riktigt att stanna upp.
Jag sitter och skriver ett skolarbete om Gudfadern. Det gör lite ont. Det gör nästan mer ont än att morfar faktiskt är död. Det gör ont att tänka att man trots all skit som händer alltid måste sätta sig med alla trivialiteter. När solen går ned måste man återvända till verkligheten, där döden inte existerar. Det gör lite ont att man inte har tid, får tid till att riktigt stanna upp och reflektera över saker och ting.

För ikväll bryr jag mig ju inte alls om att Mario Puzo debutbok var The Dark Arena. Jag ska inte skriva att jag stod min morfar väldigt nära, för det gjorde jag inte. Han kom och fikade ibland, och han satt ofta med mig som enda vuxen för att titta på Kalle Anka när de andra gjorde maten på julafton. Han dök upp någon gång ibland och det hände väl ibland att vi åkte upp till honom och tittade in. Men det var aldrig något djupare än så. Vilket passade mig ganska bra. Jag tyckte om honom, men det räckte bra så. Jag minns att jag var gillade att höra om hans flyghistorier från när han var stridspilot, att jag blev glad när han satte igång med att ge mig modellflygplan som vi sedan hängde upp i mitt tak, ovanför sängen. Och jag minns att han blev minst lika glad av att fråga om planen fortfarande hängde kvar när vi pratades vid i telefon, och jag svarade honom som om det vore det mest självklara i världen.
Jag minns att jag gillade hans gulgröna bil - det råder delade meningar om färgen - och hur han pratade om den när han precis hade köpt den. Jag fick den nyligen av honom, då han inte längre klarade av att köra den. Jag fick den nyligen av honom och just det var av någon anledning ganska jobbigt att skriva. Det var en ganska stor gest, en stor grej, tror jag, för honom framförallt. Och jag tror egentligen att jag tyckte mer om att jag faktiskt fick den av honom, än att jag faktiskt fick en bil. En bil att ha när - om - jag tar mitt körkort.

Kanske har det inte sjunkit in riktigt. Jag vet bara att jag kommer att sakna honom mycket, ibland. För det var en sådan relation, en flyktig en. Som grundade sig i fikahistorier och hej - och hejdåkramar. Och jag vet redan idag att när jag sitter där framför tvn och ska ta en pralin ur aladdinasken och ser att båda ägglikörbitarna fortfarande ligger kvar, att jag då kommer känna ett sting i hjärtat. Och minnas alla skratt, alla fina stunder. Som jag gör nu. Med den enda skillnaden att jag antagligen inte kommer att tänka på hur gärna jag hade velat krama hans hand och säga hejdå. Som jag hade velat nu.

Fan vad jag hatar att människor bara dör.

2010-01-09T04:39:00.005+01:00

indierockarnas shoegazegitarrer ligger täta över mitt rum.
en ljus röst som skär genom grundämnen, splittrar molekyler, formar om, skapar
känslor

en dånande rundgång fyller mina blodådror.
jag kan se det, det dunkar, vibrerar, förflyttar.
eller om rörelserna beror på
någonting helt annat

så som insikten att jag förstår precis vad de sjunger om. trots att jag inte vill.

trots att jag inte vill.
trots att jag inte vill.
trots att jag inte vill.
trots att jag inte vill.

dinosaur jr. och slowdive blir min död.

Tankar från tuben.

2010-01-09T04:21:00.003+01:00

Sitter uppe, klockan är halv fem, och jag kan inte sova. Hörlurarna avslöjar I Want to Know What Love Is av Foreigner. För utomstående kan det nog ses som någonting väldigt...väldigt töntigt. En powerballad som egentligen är rent dålig. Men jag har precis tittat klart på Henrik Schyfferts "The 90's - Ett försvarstal" och det finns en viss koppling där. Har tidigare inte hyst överdrivet mycket intresse eller respekt för personen Schyffert, men det här slog mig totalt knock. Bland det bästa jag har tittat på, alla kategorier. Så mycket mer än bara humor och standup. Alla kanske redan har tittat på det, men i annat fall är det verkligen, verkligen något jag rekommenderar. Aftonbladet gav den en femma i betyg och det ska den fan ha. Så otroligt bra.

Tystnaden sex minuter in i nionde klippet (av elva) är bland det mest berörande jag träffat på. Fyfan vad bra. Jag bara upprepar mig och svär, verkar det som. Har faktiskt stannat uppe av en anledning. Skriver ett arbete om Star Wars i religionskunskapen. Det går bättre och bättre, vilket är tämligen tur, då det gick som en trafikolycka i inledningen. Men tre sidor in i arbetet fastnade jag framför detta.

Nu ska jag sova, för att orka upp om tre timmar. Popsicles är apunderskattade, det fick Schyffert mig att inse. Och så inledde han med My Bloody Valentines Only Shallow. Han hade kunnat sitta och bajsa i två timmar efter den starten.

Från olika tider, med samma mod.

2010-01-08T01:32:00.005+01:00

Det här är antagligen ett av de bästa liveklippen på hela Youtube. Erik lade upp det på The Goodbye Look för ett par veckor sedan men jag kan inte låta bli att göra det igen, här. Ett band jag inte lyssnat överdrivet mycket på, men som jag ändå har en väldigt bra relation till, om man säger så. Musik långt före sin tid. Gillar kanske Joy Division och Dinosaur Jr. mest från 80-talet, men frågan är om inte Talking Heads betydde mest för decenniumet.

Och det här är varför Animal Collective i efterhand kommer att anses som vår tids Talking Heads. Folk säger att det inte längre görs kvalitativ och innovativ musik. Kommenterar "sån här musik görs aldrig längre " på 70- och 80-talens knarkbands Youtubekanaler. Det är självklart asfel. Animal Collective kommer om tjugo år att anses som tidiga 2000-talets mest genialiska band, människor kommer att kommentera att "sån här musik görs aldrig längre" på deras videor på Youtube eller vilken uppläggningsplattform som än existerar.
Det finns inga som är i närheten av Animal Collective för stunden. De är inte mitt favoritband, men de är säkert tio år före sin tid, och de är de gång på gång, för varje nytt släpp. Dagens musiks största pionjärer.
Bra hörlurar är ett otroligt stort plus vid lyssnande. Det och knark. Väljer bort det sistnämnda själv. Försöker kommer på något sätt där man kan knarka utan att det inkluderar knark.

Christian, du bara försvann, vem tror du betalade, din hoppgropssand?

2010-01-08T00:58:00.009+01:00

Människor som hade passat bra som jediriddare:

Måns Zelmerlöw
Brad Pitt
Christian Olsson
Anders Nunstedt
George Clooney
Jag

Människor som hade passat bra som sithlord:

Anders Timell
Markus Rosenberg
Thom Yorke
Alla som jobbar på Carlings.
Han i hajk. Vad heter han? Han i alla fall. En skräll.
Jag

Människor som hade passar bra som Jabba the Hutt:

Leif G.W. Persson
Perez Hilton
Mats Olsson på GT-sporten.
Matts Olsson på GT-sporten.
Christer Björkman
En jag såg förut när jag var ute och gick.

2010-01-06T23:16:00.002+01:00

SENASTE NYTT FRÅN EF

Kanske lite dåligt att länka till någonting man själv har skrivit, men vad gör man? Finns ju ingen annan som skriver om det. EF släpper alltså nytt, och har lagt ut ett smakprov på sin Myspace. Och det är inget litet sådant, det är en åtta minuterslåt som bestiger episka K2-höjder (att namedroppa Everest när man pratar om höga berg är bara för oinsatta. Jag kör på berg med både siffor och bokstäver) med sina gitarrer och strängar. Jag tror att skivan kommer bli 2010 års musikhöjdpunkt, för egen del. Även om man aldrig ska spekulera i sådant i förväg.

Funderar även på att åka till Belgien på påsklovet, för att hänga på en tvådagasfestival som inriktar sig på just postrock. Världens bästa levande band inom genren (vågade uttalanden är den nya grejen) - Yndi Halda - spelar, vilket också Maybeshewill och Pg. Lost gör, båda band som jag nämnt tidigare här i bloggen. Lägg till ett antal mindre akter som också låter intressant så är det en ganska fin festival för en som gillar genren.
Antagligen åker jag dit med Filip och hans kompis Gam. Blir det av blir det explosionerat bra. Har konstant drömt om att se Yndi i ett halvår nu.
Beställde för övrigt en dubbel-Lp med bandets hittills enda platta Enjoy Eternal Bliss häromdagen. Väntar spänt.

Blogggggggreklam

2010-01-06T22:59:00.004+01:00

Min vän nere i Växjö, Philip Karlsson, har startat en blogg. Det är förstås inget ovanligt att någon startar en blogg, ingenting som borde smällas upp på förstasidorna i tabloiderna, alla startat bloggar idag, alla, den ena sämre än den andra. Men Philip är till skillnad från de flesta andra en väldigt läsvärd typ. Det har inte bara med det faktum att göra att han ägnade ett helt inlägg till mig i ett av sina inledande bloggmästerverk, utan också för att han faktiskt skriver bättre än de allra flesta, och för att jag ser upp en hel del till honom när det kommer till skrivandet, framförallt vad gäller hans förmåga att skriva finkänsligt om känslor och poetisk poesi. Och för att han har döpt sin blogg efter Grizzly Bears bästa album. Och för att han dessutom skriver ut det i sin beskrivning, som för övrigt är den bästa bloggbeskrivning jag läst överhuvudtaget. Jag tror att det kommer att bli jävligt bra helt enkelt, om han förmår sig själv att faktiskt skriva ett inlägg då och då.
Han är antagligen den människa jag kommit närmast utan att träffa honom, då vi är så väldigt lika. Kanske främst när det kommer till vårt stora gemensamma intresse musik (inte så att vi går med i facebookgruppen "VI SOM INTE KAN LEVA UTAN MUSIK!!!!!!!!!!", utan på ett lite lugnare, mindre aggressivt vis), men också i syn på saker och ting.

Han skriver i och för sig på skitdomänen blogg.se, men det får gå ändå. Han får sin reklam anyway.

Här hittar du hans blogg.

Och när vi ändå är inne på reklam kostar jag på mig att själv posta länken till min senaste recension på TGL: Maybeshewill - Sing the Word Hope in Four-Part Harmony

2009-12-28T01:54:00.002+01:00

Jobbar mest hela tiden. Fast inte imorgon.
Skriver lite recensioner också, kring ämnen som jag i och för sig redan hanterat här i korthet.

We Were Promised Jetpacks - These Four Walls
Avatar
The Antlers - Hospice

Firade jul också. Åkte pulka på julafton. Det har jag inte gjort på ett antal år. Sådana privilegier får man som morbror. Chansen att åka pulka utan att framstå som ett dugg barnslig. Finfint.

Göta Kanal 3 kan vara en av de sämsta filmer jag någonsin sett. En av få ettor jag kan med att sätta på en tiogradig skala. Dårfilm med sämre effekter, handling och skådespeleri än en julkalender. Och man undrar ju varför Porrloffe hela tiden går runt och skrattar åt precis allting. Letar sjukdomsalternativ för tillfället.

Har blivit lite beroende av Flashback.

Gör inget skolarbete trots att jag lovade mig själv innan lovet att vara oerhört produktiv.

Mistress (piano version)

2009-12-26T02:05:00.005+01:00

jag plockar glasbitar ur min häl
jagar iväg vålnader ur rummet
tvättar bort klottret på min cykel
med extra starkt tvättmedel
ståendes på en
rödfärgad garageuppfart

sitter på rummet
härmar en sketch på tv
går inte så bra
stannar upp i en rörelse
märker hur tragisk,
ihålig
min roliga röst låter

gråter.

min papperskorg är full av blodiga bomullstussar
ett ursprung härstammande
från en trottoarkant
som de tryckte ned mig mot när jag fick reda på att jag inte betydde

skrapar med skon mot gruset
bildar ett grått lager på toppen
förstår tio minuter innan utsatt tid
att han inte kommer
som han sa att han skulle
på msn
för tjugosju minuter sedan
jag vet ju egentligen
men det där hoppet, du vet.

står i tamburen och skakar.

hoppas inte att pappa såg
nu igen

ser en öppnad gott & blandatpåse på översta hyllan
blir lite diskret glad
tre lakrits
en gul
smakar skåp
simpsonsmaraton imorgon säger tablån
kul!
om nu ingen vill hitta på något
spela biljard eller cykla en sväng

hjärtklaffarnas dunkande förvandlar ett förhoppningsfullt kanske till realism.

somnar med saltvatten som koagulerar mot huden.
det blir säkert bättre om ett tag.

2009-12-23T01:13:00.002+01:00

Skulle vilja ha en polaroidkamera och en Radio Dept.-tröja. Det sistnämnda speciellt, men jag har inte hittat någon. Eller jo, en, men den godkändes inte. Man kommer alltid på vad man skulle vilja ha i julklapp alldeles för sent. Det gör inte så mycket, det kanske till och med är lite charmen (nä, men man kan ju låtsas vara positiv).

Jag lyssnar på Until We Bleed hela natten. Lykke Li låter lite som Stina Nordenstam ibland. Hela arrangemanget är lite henne. Endast positivt, då Nordenstam antagligen har Sveriges mest säregna röst.
Jag ogillar så att det aldrig finns några vackra videor till de låtar man verkligen vill att det ska finnas det till - återigen - jag har sagt det tidigare. Och eftersom jag aldrig skulle komma på tanken att försöka göra något estetiskt själv, så får jag helt enkelt leva med att trycka upp en länk som har ett atombombsmoln som stillbild. Underbart.
Hur som helst är det en oerhört fin låt. Vet inte vad jag ska säga mer. Förutom att stråkarna dödar mig. Uppriktigt sagt dödar mig.

until we bleed

2009-12-23T00:44:00.006+01:00

vi har precis lagt på
vi pratar i telefon varje kväll, du och jag
jag vet inte varför det har blivit så
en naturlig del av vardagen
telefonräkningar som blöder
jag konstaterar att det är bättre. att det är bättre än att jag blöder.

ikväll somnar du i luren och jag får väcka dig
med illa dold besvikelse i rösten
det är ju inte ditt fel
du vill bara inte vara den som säger godnatt
så jag gör det. som vanligt lite för snabbt. jag är så dålig på det där. avsked. även om det handlar om ett simpelt telefonsamtal.

vi har precis lagt på och jag lägger mig långt ut till höger i sängen
halva sängen gapar tom och jag vet inte varför jag gör så
det är bara så konstigt

men det är så jag gör. kanske handlar det om att jag vill att du också ska få plats om du skulle dyka upp i mitt rum mitt i natten. kanske handlar det om att påminna mig själv om de kvällar du faktiskt ligger där och jag försöker lära mig din rygg utantill. det är bara så konstigt.

Utvärdering, 2009. Hinner ingen i mellandagarna för helvede.

2009-12-22T02:29:00.004+01:00

Skräms lite vid tanken på att det finns människor som läser min blogg som faktiskt känner mig. Önskar ibland att det inte vore så, att alla de som läste skulle vara mig anonyma, och tvärtom. Det skulle vara så mycket enklare då, att skriva. Vissa kanske är precis likadan på sin blogg som de är privat men jag tror att jag själv är typexemplet för hur en blogg och en verklighet kan skilja sig åt. Visst är jag allt det jag skriver på min blogg, jag är alla jävla detaljer, alla små ting, men jag tror att jag dumpar av dem just här, att det här är min plattform för...lite djupare tankar, om man får skriva så. Jag tror att jag framstår som väldigt annorlunda i verkligheten. Lite barnslig. Glad och obekymrad. Att skapa en blogg var antagligen precis vad jag behövde, en soptipp där jag kunde börja släppa av all den skit som jag inte orkade leva ut i verkligheten. Och så är det fortfarande. Så jag är lite rädd att de som känner mig förvånas och förundras över hur jag är här, jämfört med hur jag är i skolan, på träningen, ok, inte på träningen, jag har ju blivit slö och varit så ett bra jävla tag, men på jobbet då, det tar vi som exempel istället. Tror att jag skrev i mitt allra första inlägg att den här hemsidan skulle fungera som ett ställe där jag kunde egoboosta mig själv genom att tipsa om musik och film som jag ansåg var bra. På sätt och vis har det väl blivit så men samtidigt inte alls så. Det är kul att läsa gamla inlägg i alla fall. Så väldigt annorlunda jämfört med de inlägg jag skriver nuförtiden, ett helt annat språk. Har lite svårt att läsa de äldre inläggen, inte för att jag brukar sitta och göra det, det hade varit ganska mental, jag gjorde det bara nu precis, som en sorts utvärderingsprocess när jag ändå skriver detta, har till och med riktigt svårt för dem, det känns inte alls kul, inte alls, vill gärna ta bort dem, går inte, de är kvar som brännmärken, som sådana där bränninristningar man gjorde på sina hyllor i träslöjden, mellanstadiets tatueringslära. Känns i alla fall som att det är lite utvecklande, det här med att klottra ned ord och släppa ut dem likt pappersflygplan från höghus, ut i världen. Dock lite sorligt att mitt favoritinlägg (lite töntigt att ha ett sådant, ja? ja.) härifrån fortfarande är ett från september, där jag stavar fel lite överallt, har olika typsnitt som skär sig värre än de gånger jag försöker göra bearnaisesås, har vissa formuleringar som är allmänt kassa, och dessutom består av tre kommentarer; en halvdryg kommentar av en kompis, ett heldrygt svar av mig, och en liten mammakommentar av en annan vän. Men det handlar väl om känsla i grund och botten. Hjärtat utanför orden. Vet inte hur ofta jag har lyckats med det, men jag ångrar inte att jag faktiskt fortsatt skriva på den här bloggen trots att det är tungt då och då. Inbillar mig att det finns personer som läser den här bloggen som ser mig i verkligheten och tycker jag verkar lite fejk, att jag är så annorlunda jämfört med här. När man läser kan man tro att jag är kvasiintellektuell pojke (vet inte hur jag ska definera mig själv annorlunda, kille?, nej det låter inte bra) med stundtals destruktiva tankar. Hoppas inte att det är så, det är nog inte så, varför skulle det vara så, jag övervärderar antagligen min blogg, är antagligen tre i min vännerkrets som läser den, och dem känner jag ju så väl, resten är antagligen människor som jag aldrig pratat med, eller pratat lite grann med. Vill bara förtydliga det. Att jag är nog lite annorlunda i verkligheten. Att det här mest är den ena sidan av mig. Den andra klarar sig bra i verkligheten.

2009-12-22T02:09:00.002+01:00

Inatt har jag pratat med en vän jag inte pratat med på länge. En sån där vän som man egentligen inte känner vidare väl, men som förstår en bättre än nästan någon annan. En gammal bekantskap som närmast glömts bort, eller, glömts bort är fel ord, en vänskap som mest har legat på is, som passerat förbi en utan att man hunnit räcka ut handen och stanna den.

Det känns skönt att äntligen ha hunnit ifatt den igen. Förhoppningsvis stannar den kvar denna gång. Fast den kanske aldrig var borta. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag tycker eller känner ikväll. Jag undrar om det gör mig till en komplex människa. Eller just bara en människa.

En kväll i julens anda

2009-12-22T00:55:00.008+01:00

Hemkommen från julbord med jobbet sedan ett par timmar tillbaka. Längesedan jag skrattade så mycket. Vi gick till en pub och käkade. Sedan var det quiz och vi delade upp oss i två lag eftersom i var för många. Totalt kanske åtta, nio lag och stämningen var närmast bedårande allvarlig. En fråga ställdes och besvarades, 30 gånger om. Sedan var det dags för rättning och det var då det blossade upp. Stormen. En fråga fick ett svar, ett svar som två gossar på Folkan Bio-bordet ville ha till två möjliga svar. De hänvisade till att de nyligen (tre, fyra dagar sedan!) läst klart kursen Psykologi A, något de visst kasserat högsta betyg i. Frågan, som handlade om medfödda reaktioner, blev en infekterad debatt cirkulerande kring huruvida vi skulle få noll, ett halvt, eller ett helt poäng. Det blev ett halvt och en del muttranden om "fuskare". Jag älskade den vardagligt smågnabbiga frustrationen som fullkomligt vällde genom lokalen.

Sedan vann mitt lag och det andra Folkanlaget kom tvåa. Första gången vi var med i den veckoåterkommande frågesporten. In your faces.
Det ska tilläggas att jag inte överhuvudtaget visade upp ens en glimt av bra vinnarskap. Jag skrek som fan.

elsa.

2009-12-17T21:31:00.008+01:00

du har en grön klänning på dig där du balanserar på kanten av trottoaren
jag håller dig i handen men tvingas släppa då du är så ihärdig, så full av liv, som om all den glädje du bär på inte riktigt kan hållas inom din lilla kropp, som om du rör dig för att snart explodera
jag skrattar och tittar leende på dig där du springer i förväg in på en sidogata med byggnader färgade av årens gång
solen kittlar min nacke, dina ögon mitt hjärta
dina läppar formar ord jag inte riktigt hör och du får med en retsam röst upprepa att du tycker att jag är långsam
jag svarar som det är
att det är svårt att gå när man är knäsvag

vi fortsätter genom den gamla staden i minatyrformat
på väg bort mot ett ställe gömt bakom tiotusen träd
en platå med utsikt över hela samhället, en platå med utsikt över allt det som jag inte gillar lika mycket som jag gillar dig
vi inbillar oss att det bara är vi som känner till platsen, vi inbillar oss så mycket, man gör lätt det i kärlekens dimma
vi kysser varandra i gräset och jag ligger bredvid dig, luktar i ditt hår, min haka mot din öronsnibb
vi viskar kärlek till varandra, du frågar mig om jag skulle följa dig vart du än gick, vart du än tog vägen, du frågar om jag skulle leta efter dig om du försvann, du frågar om jag skulle ge upp efter ett år, efter två år, efter tre år
jag frågar varför du frågar
du svarar att du bara undrade
jag säger att jag skulle följa dig vart du än gick, vart du än tog vägen, att jag skulle leta efter dig om du försvann, att jag inte skulle ge upp vare sig efter ett, två eller tre år
du rodnar och tittar ned på dina svarta ballerinaskor, andas in gräsdoften och höjer blicken mot stadssilhuetten

du har en grön klänning på dig där du smälter samman med gräset
jag tittar på dig när du blundar för en sekund, när dina ögonfransar lägger sig över din sommarvarma hud och du ser så där sårbar ut som du bara kan göra i de där ögonblicken som du blinkar till, i de stunder då dina ögon inte lyser upp mig
i det ögonblicket går det upp för mig att du är det finaste jag har.

inspiration.

Avatar

2009-12-17T01:38:00.004+01:00

Världspremiär för Avatar på fredag. James Cameron (Terminator I och II, Aliens, The Abyss, Titanic) har tagit tolv år på sig att framställa idiotprojektet som kostat 2,5 miljarder att göra, vilket gör den till världens fjärde dyraste film genom tiderna. Det sägs att filmen kommer få oss att titta annorlunda på film i framtiden, att den kommer att förändra vår filmsyn. På fredag ska jag se ett av filmhistoriens största projekt och jag är ganska peppad. Världespremiär på världens bästa bio - Folkan Bio i Lysekil. Förstås.

Jag tror att jag har sett trailern artonfemton gånger. Men där kom en länk ifall någon same eller liknande isolationsmänniska har missat den.
Avatar är min favoritfilm av alla filmer som jag inte har sett. Jag har redan bestämt att den inte kan få mindre än 7/10 i betyg på grund av snyggheten.

The Antlers

2009-12-17T01:09:00.003+01:00

Well we're not scared of making caves.
Or finding food for him to eat.
We're terrified of one another.
And terrified of what that means.
But we'll make only quick decisions.
And you'll just keep my in the waiting room.
And all the while i'll know we're fucked.
And not getting unfucked soon.

The Antlers har gjort mitt favoritalbum för året. Ett konceptalbum om en läkare som blir kär i sin cancersjuka patient, om hur de påverkar varandra och hur deras förhållande bryts ned, bit för bit. Ett verk som frontmannen Peter Silberman skrev under två år, isolerad från omvärlden och sina vänner i en liten lägenhet. Albumet syftar till ett av hans förra förhållanden, även om han själv har varit tämligen kryptisk i sina uttalanden.
Jag anser att det är bland det mest intressanta som har släppts detta decenniumet. Hospice är inte ett vanligt album. Det är en stor roman, en livsberättelse som går att tolka på så väldigt många olika vis. Bear, som jag länkar till här, kan ses som en historia om en abort om man ser den för sig, men ser man den som en del av albumets helhet betyder det något helt annat.
Hospice är ett hjärtekrossande verk om hur kärlek förändras, om hur människors beteenden förändras, om hur sjukdomar förändrar - en djupdykning i människans psyke.
Minnen, ånger, sorg. Och vackra melodier. Det är vad Hospice är.

Bear är kanske inte albumets allra bästa låt, även om den är otroligt bra (utmanare i ordningföljd: Kettering, Wake, Two, Sylvia, Epilogue, Atrophy). Jag har däremot aldrig kommit över en låt som använder ordet "fuck" i ett bättre syfte. Förtjänar cred.

2009-12-17T00:26:00.003+01:00

tung snö från himlen
en regnande synvilla
clearasil för gatustenen
det där de sjunger om
ett liv i technicolor
har aldrig känts mer avlägset
än när blicken söker sig till gatulampan

svartvita tankar och svartvita städer.

det är kul med snö. jag kastade en snöboll på en tjej en gång så hon fick ont. det var skämmigt men lite kul.
inte ikväll. dock.

Comebacken

2009-12-07T00:55:00.003+01:00

Imorgon går jag till skolan igen efter en tids sjukdom.
Jag kommer att bli mottagen som en kung.
Blir jag inte det drar jag hem igen.
Om jag hade varit våglig hade jag sågat av ett av mina ben bara för att skryta med hur jobbig min feber hade varit. Vilken effekt det hade fått.
Men jag är ingen sån där modig kille. Jag är trivs bäst med två ben. Men lite hyllningar tycker jag att jag kan få, ändå.

ett försök

2009-12-07T00:05:00.008+01:00

du säger att jag i alla fall har tomrummet
att efter det finns ingenting
att du önskar du hade något att sörja
att jag inte alls är tom
för jag har tomrummet
att du är tom
för du har aldrig haft något
ingenjävlating
och vi hatar varandra
för jag vet att jag har det värre än dig
och du vet att du har det värre än mig
själviska stjärnskådare

drömmer drömmar om drömmar
två timmar om natten
freud kan inte hjälpa mig

vaken tjugotvå
takstirrande har blivit ett intresse
jag borde skriva det på facebook
att jag har ett intresse
men jag har ingen facebook
för jag har ingen dator

darrande ögonlock
vakar över
en febrig blick
som vakar över

ett tomt tvättställ

en full diskho

ett tomt kylskåp

en full brevlåda
reklam

ett tomt cd-ställ
all musik påminde
om
"låt det vara så här"
minnen

en full mailkorg
reklam

jag är full
på alkohol
på tomrum

ett orört rum
en stängd dörr
mjölk på mattkanten
om den inte försvunnit
kommer bara ihåg när det skedde
vill inte öppna
kan inte öppna
vill inte röra
kan inte röra

du säger att jag ska släppa det där
flaskan låter mig inte ta in dina ord
antagligen det enda bra den gjort

jag viskar att jag önskar att jag inte hade pengar
så jag slapp ha möjligheten att ta hand om mig själv
du säger att jag ska släppa det där

tv:n står på
ett avlägset brus
som inte når fram
reklam.

6:30

2009-12-06T13:35:00.002+01:00

That's how it starts
We go back to your house
We check the charts
And start to figure it out

And if it's crowded, all the better
Because we know we're gonna be up late
But if you're worried about the weather
Then you picked the wrong place to stay
That's how it starts

And so it starts
You switch the engine on
We set controls for the heart of the sun
one of the ways we show our age

And if the sun comes up, if the sun comes up, if the sun comes up
And I still don't wanna stagger home
Then it's the memory of our betters
That are keeping us on our feet

You spent the first five years trying to get with the plan
And the next five years trying to be with your friends again

You're talking 45 turns just as fast as you can
Teah, I know it gets tired, but it's better when we pretend

It comes apart
The way it does in bad films
Except in parts
When the moral kicks in

Though when we're running out of the drugs
And the conversation's winding away
I wouldn't trade one stupid decision
For another five years of lies

You drop the first ten years just as fast as you can
And the next ten people who are trying to be polite
When you're blowing eighty-five days in the middle of France
Yeah, I know it gets tired only where are your friends tonight?

And to tell the truth
Oh, this could be the last time
So here we go
Like a sales force into the night

And if I made a fool, if I made a fool, if I made a fool
on the road, there's always this
And if I'm sewn into submission
I can still come home to this

And with a face like a dad and a laughable stand
You can sleep on the plane or review what you said
When you're drunk and the kids leave impossible tasks
You think over and over, "hey, I'm finally dead."

Oh, if the trip and the plan come apart in your hand
Tou look contorted on yourself your ridiculous prop
You forgot what you meant when you read what you said
And you always knew you were tired, but then
Where are your friends tonight?

Where are your friends tonight?
Where are your friends tonight?

If I could see all my friends tonight
If I could see all my friends tonight
If I could see all my friends tonight
If I could see all my friends tonight

Det är sådana här låtar som får mig att ta musik på alldeles för stort allvar. Så genialt. Ett jävla komp. En röst som inte tar sig överdriva friheter. Ganska "jaha" egentligen. Borde det bli. Men det blir ju inte det. Det blir en låt som jag flera gånger suttit uppe en hel natt till. Läst texten - den fullständigt geniala texten - om och om igen. Förstått innebörden, brutit ned den och byggt upp den så den passar mig själv.
Jag gillar inte LCD Soundsystem i övrigt. Men det här är monoton perfektion som inte går att värja sig mot. Jag kan i alla fall inte det.

The Goodbye Look

2009-12-04T18:29:00.002+01:00

Börjat skriva lite smått för en kool (med k!) musikblogg.

The Goodbye Look

Har hört att det är där alla häftiga indiekids har börjat hänga om kvällarna. Fast över nätet då. Då det är en sida som endast finns på internet, och inte i verkligheten. Ja, hur som helst är den ganska snygg, ganska välskriven och ganska intressant. Har hittills skrivit två recensioner - en av bandet Redjetsons postumt utgivna album och en som handlar om mina postrockälsklingar Immanu Els senaste alster.

Spread the word.
(kool (med k!) engelska igen här på bloggen, det var ett tag sedan sist)

Take the night

2009-11-27T18:15:00.001+01:00

Det här var min vän Tures lista. Bert. Också ganska bra.

Från solsystem till nervsystem. Femton sekunder av allt. Från genombrott till sammanbrott. Femton sekunder av allt.

2009-11-27T17:35:00.006+01:00

Nu är det snart slut på året. Och egentligen kommer väl den här listan lite för tidigt. Vem vet, den kanske ändras så mycket under den sista kommande månaden att jag publicerar en helt annorlunda i slutet av december. Kanske. Hur som helst kändes det som ett bra tillfälle att göra den nu - i min totala brist på någonting att göra och så vidare.

Min Spotifylista över 2009 års bästa låtar. 50 olika låtar från 50 olika artister. Jag är genuint nöjd över min lista, även om jag fick utesluta ett tjugotal låtar enbart på grund av att de inte fanns tillgängliga på Spotify.
I inledningen tänkte jag till lite. Organiserade listan, lät världens bästa intro inleda, lät Counterpoint vara en naturlig uppföljare. Sedan kom jag på att jag inte skulle orka med ett projekt som handlade om att ordna 50 låtar i den ordningjag tyckte verkade bäst. Så jag lät det mest flyta på. Min listan är bra ändå. Den är faktiskt rätt bra. Lyssna, om ni orkar. Man kan ju hoppa över också. Och man får gärna säga vad man tycker jag har missat, om man vill det. Om man vill det.

2009 års musiktestamente. Så här bra var det. Precis så här bra.

ja, jag klagar, men...ja. jag klagar.

2009-11-27T17:07:00.005+01:00

Det händer ingenting på dagarna. Jag isolerar mig i mitt rum med långa morgnar, hög musik som klassas som emotionell och en dator som ska fungera som en typ av substitut till verkligheten. Jag har pratat lite med en jag känner lite vagt, om att skriva för hans musikhemsida. Han tyckte det var en bra idé. Snart skriver jag där. Även om den knappt når mer läsare än den här bloggen. Den har potential, inbillar jag mig. Eller, ta bort det sista, för det har den verkligen.

Det händer ingenting på nätterna. Förutom att jag går upp tre gånger, med ganska strukturmässiga tider, och hostar och dricker vatten. Jag saknar att inte ha Elsa i ena kanten av sängen när jag sover så ryckigt som jag gör, samtidigt som jag någonstans är glad över det då jag är ganska katastrof för tillfället, hela jag. Jag saknar att inte kunna sitta emot sängkarmen med ryggen och viska indieluktande musiktexter så att de nästan inte hörs, men ändå hörs, och samtidigt veta att hon inte hör, för hon sover, men om hon hade hört hade hon tyckt att det var fint, även om det egentligen kanske inte är så fint. Oroliga nätter är inte samma sak som när man har någon att dela dem med.

Det händer ingenting när man är sjuk. Det är inte ens lönt att gå 20 meter bort till bion och smita in med mitt personalkort och se på kvällens film. Kommer ändå bara hosta sönder den.

Repeat

2009-11-26T20:13:00.004+01:00

Jag har kört ganska mycket musiktips den senaste tiden. Just nu ser det ut som om det kommer fortsätta ett tag till, då ett antal nya band slagit mig med häpnad under de senaste dagarna. Här är två debuterande sådana, som visar att musikåret 2009 är något av det bästa på mycket länge - sett till just debuter.

Local Natives

Igår gav Emelie mig årets kanske bästa musiktips i och med sitt några dagar gamla blogginlägg. Local Natives debut låter som en blandning av Grizzly Bear och Arcade Fire, med trummor som är något av det coolaste jag hört på ett par indieår. Inledningsspåret Wide Eyes är den låt som fångat mig mest hittills, men hela albumet - Gorilla Manor - är en enda stor uppvisning i hur mycket stor musik det finns där ute just nu. Lyssna även på Airplanes. Lyssna på Spotify.

We Were Promised Jetpacks

Och idag hittade jag dessa. Ett brittiskt indierockband som faktiskt är bra. Det hör inte till vanligheterna nu för tiden. Men inspireras man av band som Biffy Clyro så kan det väl inte gå annat än väl. Jag gillar egentligen inte ordet men...singeln Quiet Little Voices är makalöst catchy. Sätter sig efter en halv lyssning, på ett bra och inte irriterande vis.

Over the sea, in the aeroplane.

2009-11-26T19:28:00.003+01:00

jag har glömt bort att det finns annat väder än regn
jag har glömt bort hur det känns att inte känna dig
och ändå dök du nyss upp
vad bestod mina tankar i huvudsak av innan?
tomrum?
romantiserande, förvillande kärleksförhoppningar
dig, fast i abstrakt dimform?

omöjlig att se, bara drömlika konturer
som en disig sommaräng i valfri film
du var inte hälften så
vacker
men ändå
som om man tar ut allt det vackra
från musiken i Agaetis Byrjun
och klistrar in det i en flicka
så skulle det ha varit du

och så var du finare ändå när jag väl träffade dig.

En värkande saknad och får jag den inte stillad denna veckan på grund av en jävla sjukdom vet jag inte vad jag gör. Antagligen hostar lite mer grönt slem. Kul att man är snygg.

Intetsägande

2009-11-25T21:11:00.005+01:00

Jag gillar inte när människor konstaterar att de gillar "allt" i musikväg. För det gör de inte. Inte ens i närheten.

2009-11-25T19:59:00.002+01:00

Så ligger han där med andetagen i telefonluren. Immig blick, torr strupe. En blick på den dammfyllda fönsterbrädan. Är det nu det är på väg att försvinna? Handlingsförlamad och tyst. Inte en sån där mysig tystnad, en sån som rymmer de finaste av outtalade ord. En döljande tystnad, en sån som inte kan bli bruten utan att någonting annat brister. En sån som man önskar kunde bestå, i rädsla av det förmodade resultatet.
Och han vill bara säga något som passar in, som gör allting bra igen.
Och så säger han något som inte passar in.

En natt till att tänka.

En vecka senare är allting som vanligt igen. Fast det är ju aldrig mer som vanligt igen. Det spelar ingen roll hur många gångar de åker bort för att dräpa vardagen. Det är så stor skillnad på en osagd tanke, som båda är överens om, och som båda vet att den andre tänker, och på en sagd tanke, som både är överens om. Nu finns den där ute, och påminner dem efter varje försök till täckande handling. Det spelar ingen roll att passet visar upp hur mycket de har gjort, hur många fantastiska platser de har besökt. Det är smink som inte är vattenfast. Som försvinner med varje regndroppe.
Fast man får väl inte längre stämplingar i passet för var man åker. Det var förr. Nu är det lika tomt som allt annat.

Musikalisk genomgång

2009-11-25T18:33:00.003+01:00

Gick till vårdcentralen igår, efter några veckor av ständig förkylning. Fick reda på att jag hade bihåleinflammation. Hemma från skolan idag. Mår som om jag hade bihåleinflammation, kort sammanfattat.
Nu, musik.

Var på Mew i söndags. Det var väldigt bra, även om jag tyckte att någonting saknades. Atmosfären kändes lite fel. Publiken var ganska stillastående. Det brukar inte vara något problem på konserter som Mews, då det inte är musik som man hoppar runt och moshar till. Men i söndags tyckte jag att det aldrig riktigt blev perfekt, trots det läskigt kvalitetsmässiga låtmaterialet.
Men visst var det en lyckad spelning. Stundtals gitarrock som gränsade mot Sonic Youth-hållet, stundtals drömlika shoegazemelodier i stil med franska M83. New Terrain var en strålande inledning, även om ljudet krånglade de tre första låtarna. Am I Wry? No var en exceptionell kraft som dånade genom den lilla lokalen, lite nostalgilyssning i all brahet, då det var den första låten jag hörde med bandet. Snow Brigade var allsång och She Came Home For Christmas var en stillsam pianoversion som växte i takt med sin geniala melodi och mynnade ut i det näst bästa under hela kvällen.
Bäst var förstås Comforting Sounds. Den ultimata avslutningen. Det finns inte många band i världen som har en sådan otrolig avslutningslåt att lägga fram. Ett tiotal, möjligen. Knappast fler.

Kom hem och möttes av blandade konsertnyheter. Båda bra och dåliga på samma gång. Gemensamt för dem båda är i alla fall att de symboliserar att Göteborg mer och mer utvecklas till en musikstad som släpper fram mindre, för allmänheten, kända band, men som ändå gjort sig stora namn i musikvärlden. Stockholm drar fortfarande till sig de största banden, de som ligger precis under arenaformat, som exempelvis The Mars Volta, men frågan är om det inte är lika kul att se band som jag ska presentera nedan i småklubbar i Göteborg.

Fuck Buttons. Den 3 december på Parken i Göteborg. En onsdag.
Bandets senaste album, från tidigare i år, har blivit hyllat sönder och samman. Fuck Buttons (som har ett av världens bästa bandnamn) handlar inte så mycket om melodier som om ljud. Det är ingenting som är lätt att lyssna på till en början. Det är experimentellt, noise, drone, electronic, postrock och techno. Det är en blandning av Deerhunter och A Place To Bury Strangers, och det är antagligen musik som låter äckligt mycket bättre live än framför datorn.
Jag kommer inte att vara där.

Beach House. 2 mars på Pustervik i Göteborg. En tisdag.
Ett av mina favoritband inom pop. Även detta är drömskt och atmosfäriskt, samtidigt som det lyckas låta lo-fi. Som Grizzly Bear, fast med kvinnlig vokalist och lite mer element. Dock är de båda bandens låtuppbyggnadet tämligen lika. Också detta ett band jag hört ska vara väldigt bra live. Spelade i Malmö tidigare i somras.
Jag kommer antagligen inte vara där.

Girls. 10 december på Pustervik i Göteborg. En onsdag.
Det här är vad du ska lyssna på om du vill vara så inne man bara kan vara i indievärlden som florerar på nätet. Alla som bär för långa koftor, för stora glasögon (utan att de har synfel) och har minst femtusen låtar i sitt iTunesbibliotek lyssnar på Girls. Det är en ny naturlag som är på väg att formas på allvar. HIPSTER. Men det är bara att konstatera - det är skitbra. Indierock med en underbar smutsighet, med mer melodi än någonting annat som har kommit ur genren de senaste fem åren.
Bandet har bara släppt ett album. Albumet heter Album. Det är lite kul. Det kom tidigare i år. I slutet av året kommer det vara med på min topplista över årets album. Högt. Högt. Högt. Till en början tyckte jag att det var rätt dåligt. Förstod inte alls hyllningarna. Jag vet inte varför det var så, och jag vet inte var och när åsikten ändrades, men det är ett mysterium då bandet producerar trallmelodier att dö för.
Jag kommer förhoppningsvis att vara där.

Tre spelningar, tre vardagar. Det är väldigt synd att det är så, att de lägger nästan alla intressanta klubbspelningar under dessa datum. Men det är ändå en positiv konsertutveckling i Göteborg. Det mesta av det bästa kommer hit för eller senare nu för tiden. Och någon skoltorsdag, någon gång, går väl att avstå, för en kväll i klubbmusikens sken.

Bra skit

2009-11-21T01:09:00.002+01:00

Imorgon ska jag gå på jul på Liseberg. Jag rankar det som något av det mysigaste som existerar. Fast det regnar alltid. Jag har gått på jul på liseberg ungefär en gång utan att det regnat. Och jag har gått ganska många gånger.
Man behöver inte bara gå. Man kan åka skridskor också. Förhoppningsvis är det skridskoväder. För de oinvigda som inte har SMHI som förstasida kan jag informera om att det betyder kyla.

Det finns mycket fint att göra där.
Tio bra saker:

- Mata djuren som mestadels består av får, getter och tomtar.
- Åka skridskor så hardcoreaktigt att små barn ropar till sin mamma att "titta på den där snabba".
- Testa att äta kanderade mandlar för första gången. Det kan man bara göra en gång och jag gjorde min gång förra året. Levde inte upp till hypen.
- Åka upp för den där långa rulltrappan som brukar vara lite mer LSD-utsmyckad när det närmar sig jul.
- Stå vid ett av eldbålen (säger man bålen? Vad säger man? Jag kommer inte på något bättre. Jag säger bålen, lev med det) med valfri människa och putta lite på hans händer så de nästan, nästan åker in i elden och så blir personen lite sur men så skrattar man efter en liten stund, för det var ju inte så farligt ändå, ingen skadade sig, och så lite fniss på det.
- Vara idolmorbror och låta småbarn (Wilmer och Lily) rida på ens axlar. Fast mina axlar blir svagare och svagare. Vi får se hur det går i år.
- Kasta snöbollar. Alternativt kasta slaskbollar. Alternativt kasta regn.
- Vinna en stjärnvinst och ge bort den till något litet barn som stod brevid och satsade sin sista femma. Fast jag hade nog behållt den, vinsten. Men det är en fin tanke.
- Äta på restaurang på kvällen efter allt det kalla och kanske brottas lite med Wilmer. Eller "brotta ned", för att förtydliga. Jag går aldrig in i en fight som jag inte vet att jag vinner. Vilket har gjort att jag genom åren varit en pacifist utan dess like.
- Hålla Elsa i handen och ge henne en puss på kinden när hon ser lite frånvarande ut.

Förhoppningsvis blir det en bra dag. I värsta fall får jag tröstäta när bussen når Hälsö efteråt.

It's so easy to cry when everything eventually dies.

2009-11-21T00:55:00.003+01:00

För ett tag sedan skrev jag om The xx och deras självbetitlade debutalbum. Jag skrev dessutom att de skulle komma att spela på Pustervik i januari och att man skulle se till att vara där. Om cirka nio timmar släpps biljetterna. Jag tror knappast att det kommer vara brådskande att köpa, men i alla fall.
Hur som helst gick jag in på Pitchfork alldeles nyss. Den senaste artikeln handlar faktiskt om xx. Den senaste artikeln handlar om att xx och jj slår följe och turnérar tillsammans. Årets två största dreampophyper spelar båda på Pustervik under samma kväll och det är utan tvekan en fantastisk start på musikåret.

Dessutom börjar jag halvfnissa varje gång jag kollar lineupen, namnen. xx och jj, tillsammans. Fantasin flödar, och så vidare.

Nej, man ska inte ironisera om musik som är så här bra.

För att tala klarspråk. Är man intresserad av denna typ av musik och inte har förhinder och ändå inte är där är man fan dum i huvudet. (lite)

Ambi.Valens.

2009-11-19T01:30:00.006+01:00

Klyschorna faller och jag
vill (inte) att skolan ska vara över
vill (inte) att skoltiden blir minnen
vill ha ett jobb jag gillar
vill ha en lön jag inte riktigt förtjänar
vill (inte) stå där den sista dagen
vill (inte) kasta mössan
vill (inte) lämna allt, alla bakom mig
vill (inte) gå ut genom den där

cementerade dörren
som låser sig när den slår igen
utelåst
och jag har ingen nyckel
jag glömde ju kvar den
i ena fickan på de urväxta jeansen
de som jag svor
att aldrig sluta använda
och nu
står jag och bultar
men
det är låst
och
fan
jag undrar om allt ordnar sig
jag undrar om det är fel, töntigt, svagt att känna oron slå till

det finns så många fler dörrar och nycklar
jag vet inte
men ibland känns det som om alla nycklar rostar sönder
som om dörrarna gör som det mesta i 2012
jag såg trailern
det rasar
och jag vet inte om jag är skicklig nog att bygga ihop, att resa upp dem igen
jag var aldrig duktig på träslöjd.

TRD

2009-11-18T21:18:00.003+01:00

Jag har en grej om att jag måste skriva så mycket varje gång jag skriver. Eller att det i alla fall måste vara något vettigt. Vilket det inte alltid är ändå. Men jag vill ha känslan av att jag är nöjd, att det här var bra när jag publicerar det. Tror jag ska släppa det och bara publicera det jag känner för, ibland. För, ofta blir det så att jag bara sitter och grunnar på vad jag ska skriva i en timme. Innan jag släcker ned och skiter i tankarna. Så ska det ju inte vara att blogga. Så det kanske dyker upp lite mer skitinlägg framöver. En Youtubevideo med någon låt jag gillar, utan närmare förklaring. Kanske blir det så.
Så gör jag nu. Här är för tillfället min den låt jag lyssnar på mest med bandet som nämnts flest gånger på den här bloggen, The Radio Dept.. Och jag svär inombords över varför ingen människa någon gång kan göra en vettig video till någon av bandets låtar. Stillbilder är djävulen. Videor med stillbilder är bajs koncentrerat i rörlig form.

I've reach a point where I think I have it all.
No more notes, so take me now.
This could be the final song, cos' I think I have it all.
Only time can tell, but take me now.
Cos' I don't wanna know if everything must go.
Please let me have this.

2-4. Imorgon.

2009-11-18T20:57:00.002+01:00

Ibland när jag ser på fotboll får jag kramp i ena lilltån för att jag spänner mig så mycket. Jag tycker det är lite tråkigt, det där med lilltån. Ska jag ändå ha kramp hade jag hellre haft det på något coolt ställe, som i låret eller halsen.

Jag ser på fotboll ikväll. Jag borde skriva filosofiuppsats med faktumet är att jag inte förstår någonting, vilket gör att lite fotbollstittande gör ungefär lika stor nytta som att sitta framför en bok i två timmar och läsa samma rad sjuhundrafem gånger. Jag ser på fotboll.

Imorgon åker och ett par till på hockey och ser Brynäs vinna i Göteborg.
När man läser den här bloggen kan man tro att jag inte hyser något större intresse för sport. Det är i så fall en felaktig uppfattning.

Jag går till och med under namnet Sportdavid (nej, det gör jag inte).

Quentin #7

2009-11-18T00:24:00.008+01:00

"You see, we're in the business of killin' Nazis, and boy, business is boomin'."

- "Well I speak the most Italian, so I'll be your escort. Donowitz speaks the second most so he'll be your Italian cameraman. Omar speaks third most, so he'll be Donny's assistant."
- "But I don't speak Italian."
- "Like I said, third best. Just keep your fuckin' mouth shut. In fact why don't you start practicing, right now."

"You know, fightin' in a basement offers a lot of difficulties. Number one being, you're fightin' in a basement."

Inglourious Basterds kan mycket väl vara årets bästa film. Inledningen och avslutningen är makalösa. Mittenpartiet är stundtals något segt, men oj vad underhållande i slutändan. Pitt bevisar återigen att han är en av 2000-talets absolut största skådespelare och manuset är - som vanligt i Tarantinos skapelser - obegripligt påhittigt. Att den inte har en scen som stämmer överens med ursprungsfilmen känns också det lite...Tarantiniskt. Inspirerad men ändå nyskapande.

IE

2009-11-16T18:01:00.004+01:00

Immanu El har släppt sitt andra album, något som jag i förbigående nämnde i förra inlägget. Jag var på deras releasespelning på Parken i Göteborg i fredags tillsammans med fint sällskap. Och förutom att en del idioter som brydde sig mer om fylla än musik var där och ropade under låtarna - förutom det - så var det alldeles magiskt. Förstås väldigt annorlunda jämfört med Phoenix och Noah and the Whale som jag såg på Brew House förra veckan. Melankoli möter eufori. Det är fint att kunna blanda sådana spelningar med varandra. Och denna söndagen är det Mew på Trädgår'n. Men det är inte det inlägget ska handla om - att namedroppa så många band som möjligt. Det ska handla om Immanu El.

De som följt min blogg en längre tid vet att jag tycker väldigt bra om bandet. Ett av mina allra första inlägg avhandlade en konsert med bandet i Göteborg. Jag skrev även en recension av spelningen för min och Filips musikhemsida (som ligger rejält på is i nuläget) där jag avslutade pretentiöst med att skriva "Immanu El handlar om känslor". Som om inte all musik i grunden har med känslor att göra. Men jag tror att just den meningen säger ganska mycket om vad jag tycker om Jönköpingsbandet.

Deras debut, They'll Come, They Come, beställdes med halvdarrande fingrar från CDON i början av året. Jag köpte ett par hörlurar, som senare skulle visa sig kanondåliga, och slängde med skivan i all hast. Jag hade hört lite från deras myspace, men inte mycket mer än så. Och så dök paketet upp ett par dagar senare, jag dök över hörlurarna och skivan hamnade lite i skymundan under någon vecka. Kan vara svårt att ta sig tid till att verkligen sätta sig ned och lyssna igenom en skiva de första gångerna. Speciellt när man inte riktigt vet vad man har att förvänta sig. Men så gjorde jag det till slut, någon kväll. Jag ska inte säga att det var kärlek från första ögonblicket, för det var det inte. Immanu Els musik är toner som tar lite tid, som måste lagras på något varmt ställe, förslagvis i tankarna, innan de riktigt når sin fulla kraft. Man kan kritisera det jag säger med att den mesta av musik som existerar utanför radioapparaten faktiskt tar tid. Må så vara. Men åttaminuterslåtar med viskande, nästan ohörbara röster och musik som ofta låter som Eleonors naturbilder (nej, det här är inte menat som gratisreklam till en av få bloggar jag läser, det är helt enkelt så att jag tycker liknelsen är...bra). Det låter fint från första början. Men det låter väldigt mycket finare efter femtio genomlyssningar. Det är inte mycket av den musik som jag lyssnar på som kan ståta med det, som evolverar för varje ögonblick.

They take us now
Under your wings I'll hide

Under Your Wings I'll Hide har inte bara den vackraste låttitel i mitt iTunesbibliotek, det är också den bästa låt som bandet hittills producerat, vilket gör den till något av det mest finstämda under 2000-talet. Att jag fått uppleva låten live inte bara en, utan två gånger, gör mig till...nåt. Lycklig.

When I hear you, when I touch you
I feel safe

Home är andra låten. Den som befäster storheten. En viskande, tyst skrikande Claes Strängberg till en lugn melodi utan egentligt crescendo. Vaggande och plingande. Det planar ut. 2:11 är stort.

I will stand tall when the winter gets to us
If you stay with me

Panda är den femte låten på den åtta låtar långa plattan. Texten konkurrerar ut allt annat, utan att för den sakens skull förvandla låten till något omelodiöst - tvärtom. Och jag tror för en sekund att man måste vara utomjording för att kunna skriva något liknande. Det måste man antagligen inte vara. Att låten var lite av en besvikelse live behöver inte nämnas i sammanhanget. Strukturen är perfekt. Enligt mina beräkningar tar det i genomsnitt 129 år att fundera ut en låt som denna, och sedan förvandla den till verklighet. Världens äldsta människa någonsin blev 122 år. Tur att vissa väljer att inte bry sig om på genomsnittsvärden och satsa ändå. Då blir det som med Panda.

Moen har gått på repeat ett tag nu. Jag ogillar ordet repeat. Vi låtsas som att jag inte skrev det. Moen har spelats om och om igen ett tag nu. Sedan i fredags kväll, närmare bestämt. Det är återigen känslan av att det är bra och fint, men inte alltid så mycket mer, precis som med första albumet. Skillnaden är att jag inte tror att det faktiskt är i närheten av They'll Come, They Come. Inget fel med det. Jag hade inte förväntat mig det heller. Det skulle vara en sjukligt orealistisk tanke.
Men visst är det väldigt bra. Det är det bästa svenska albumet som släppts i år, i konkurrens med album av Sonjagon, Mixtapes & Cellmates och Jeniferever. Det är en åtta på en tiogradig skala. Det finns små skillnader jämfört med förra släppet, även om de inte förändrar musiken nämnvärt. Sången har en större plats i låtarna denna gång. Dessutom är uppbyggnaderna lite annorlunda, så som på Aerial, som är närmast en upptempolåt. Orsakerna till betyget ligger dock främst hos de två avslutande låtarna - som är förhållandevis lika tidigare material. Tunnel. Storm.

Den förstnämnda är så nära, så intim. En perfekt avvägd röst som pendlar mellan skörhet och storhet, en av de mest unika i dagens svenska musikklimat. När Claes Strängberg repeterande gånger sjunger "That floats away" är det Moens största stund.
Storm är helt enkelt Immanu Els största klimax i karriären, en suverän albumavslutare som förvånande nog inledde spelningen i fredags. Jag hänvisade till en tidpunkt i låten Home tidigare. 2:53 i den här låten är den stundens motsats.

Nu har jag skrivit så mycket att jag inte orkar mer. Ni får hitta på någon fancy avslutning själva tror jag. Ja.

Fourteen hours ago, and sixty-one bus stops.

2009-11-16T00:04:00.005+01:00

lyktstolparna blinkar förbi när jag
blickar ut över
tomma körfält med tusentals fordon
staden försvinner, ersätts av;
inget
inget
inget

flimrande ljus mot sväljande mörker
en accelererande buss
"ta mig inte härifrån"
viskar jag
för jag vill stanna
i dina andetag
vid din bröstkorg
under vårt täcke, hinna

musiken gör mig ensam
utan att jag är det
ibland

vill citera immanu els nya låtar
för dig, men
jag kan inga texter
(förutom en)
somnar i ett anspråksfullt
kärlekssms
vaknar, stiger av

fast jag vaknar alltid lite innan
så jag stiger inte av direkt
så att skriva att jag stiger av direkt är lögn
fast det skriver jag inte
även om det kan verka så, då jag bara
sätter ut ett kommatecken efter
"vaknar"

jag älskar dig
det är så stort att kunna säga
högt
fast jag pratar rätt lågt

det får kompensera mitt
efter dig
skrikande hjärta.

Jag hatar dig...eller jag älskar dig - jag älskar de vi var.

2009-11-06T00:49:00.005+01:00

För nitton minuter sedan stängde jag av tv:n efter att ha sett Farväl Falkenberg på tvåan.
Huvudpersonen hette David. Jag heter David. Den andra huvudpersonen hette Holger. Jag heter Holger. Jag vet inte vad jag ska tro.

Den jobbigaste film jag sett. Fy fan vad jobbig den var. En film som beskriver hur det är att vara människa, skrev någon. Jag kan bara hålla med. Och jag tänker inte förtälja hur många gånger jag grät. Jag brukar inte gråta till filmer annars. Grät till Armageddon när jag var nio eller tio. Grät till Livet är Underbart när jag var tretton eller fjorton. Grät till Farväl Falkenberg när jag var arton.

Om ni inte har tänkt se filmen inom den närmsta tiden kan ni alltid kika på slutet, de tre sista minuterna. Man förlorar en dimension, men det är fortfarande så makalöst pricksäkert att det gör ont att titta på. Jag har tittat på klippet åtta gånger hittills. Tror jag ska sluta kolla snart. Vill inte slita ut det. Vill inte det.

So don't. Stay here with me. We'll start a jazz band.

2009-11-05T01:53:00.003+01:00

Det är lite kul, det här med bloggande. Besökarantalet sjunker som en sten när uppdateringarna blir mer sällan. Lika snabbt ökar dem igen när man börjar skriva oftare. Jag undrar hur det funkar, att de hittar tillbaka så snabbt. Igår hade jag 38 unika besökare. Det är inte alls lika många som kunde titta in under vissa perioder för några månader sedan, när jag skrev frekvent. Men det är ändå rätt fint, kan jag tycka. Jag är nöjd med trettioåtta. Det känns lagom stort.

Och det finns självklart inget tråkigare än att blogga om bloggande. Men jag har aldrig gjort det tidigare, så vitt jag vet, och man har en livlina, en gratisgång. Nu har jag tagit den. Så. Aldrig mer.

I don't want to leave.

2009-11-05T01:39:00.004+01:00

Jag gillar två saker med den här videon, bortsett från låten förstås. För det första att den andra bilden som visas är från Lost in Translation. För det andra att låttiteln är felstavad i namnet.
Det är de två bra sakerna med denna videon. Resten är ganska dåligt, men det är inte det som är grejen. Låten är grejen. Jeniferever förtjänar verkligen mer. Magnifika texter och atmosfäriska ljudlandskap. Till skillnad från den mesta andra musiken av detta slag ligger just styrkan i textraderna. Det är fint och oftast vemodigt.
Ännu mer vemodigt är att de återvänder till sitt hemland - det där Sverige - i december men väljer bort Göteborg för Lund och Uppsala.

A few seconds of
contact, through our eyes
Told us that
they weren't good enough
to hide the true
meaning of the words
that poured forth out of
out of our mouths.

Strangers became
friends as we
Walked through the
Landscapes created
and touched the little that
the little that was left
of the love imagined
But you see these days we

you see these days we
you see these days we
you see these days we
you see these days we
you see these days we
you see these days we

you see these days we
hold so tight
to anything that occupies our thoughts
and keep us from
moving forward
We've reached the point where
we become what we are
Two parts of the same heart.

Lysekil till Bayport

2009-11-05T00:39:00.003+01:00

Skrivkramp, tankar som flyger iväg 61 kilometer nedåt landet, fågelvägen. Om de färdas via lands- och motorvägar, broar och gula färjor får man lägga på ytterligare en massa. Jag vet inte exakt hur mycket massa, jag är inte den man ska prata med när det kommer till saker som har med transport att göra. Bilar är inte min starka sida. Vägar är inte min starka sida. Att mäta sträckor är inte min starka sida.
Jag får inget gjort. Min filmkunskapsanalys, det halvfyllda worddokumentet har stagnerat. Det gör egentligen inte så mycket, jag hade inte väntat mig mycket annat. Deadlinen är över ett dygn borta, och jag förmår aldrig att samla kraft förrän jag verkligen behöver få uppgiften gjord. Vilket brukar innebära att en skrivorkan bryter ut fyra timmar innan uppgiften ska vara inne. Det passar mig bra. Kanske är det mindre hälsosamt, men jag tycker att det fungerar. Kanske hade jag däremot trott att anledningen till uppstannandet skulle ha att göra med ren slapphet. För det har ju inte det ikväll. Jag hade kommit igång bra, skrivit upp en lista vid sidan av som innehöll stödord till smarta analyser* som skulle få min lärare att explodera i superlativ. Lite så.
Men så vibrerade mobilen, då jag av någon outtänkt anledning envisas med att ha den inställd som ljudlös, något jag har haft i över tre månader nu. Den vibrerade och nu sitter jag här. Det är fint att vara så kär att tankar på någonting annat vissa stunder känns otänkbart. Speciellt när det sker under en stund då man fortfarande har över ett dygn på sig att lämna in filmanalysen.

* "Collateral är en bra film som jag tyckte var bra för den var så spännande. Jag gillade mest han som var snäll. 4/5."
Mellan fyran och sexan fick vi alltid skriva bokrecensioner efter varje bok vi hade läst. På den tiden gjorde jag knappt något annat än att läsa (och spela bandy) vilket gjorde att jag fick skriva groteskt många av detta djävulspåfund. I början skrev jag dem ganska noggrannt men redan i femman kunde man ana en vis typ av trötthet. Efter ett tag växte en mall fram som citeras ovan. Byt ut Collateral mot valfri bok jag läste i femman och sexan och du sitter med i alla fall fyrtio bokrecensioner. Alla böcker fick 4/5.** Alla var spännande. Jag gillade alltid han eller hon som var snäll. Det ska poängteras att jag mestadels läste Bröderna Hardy, något som ger förklaring till den ständiga fyran. Bröderna Hardy har aldrig varit, och kommer aldrig vara, några böcker som slår knockout på en efter första sidvändningen. Det är dock en makalöst solid deckarserie som aldrig, aldrig gör en besviken. I alla fall inte när man går i femman. Det ska även poängteras att jag i slutet av det sjätte året hade skrivit mer recensioner än resten av klassen tillsammans.

Det här är inget skryt. Vad jag säger är ju att jag var en jävla nörd.

** Isjakten fick fem i betyg. Det var när bröderna Hardys hemstad, Bayport, arrangerade vinterfestival med diverse grenar och någon börjar sabba för vissa av deltagarna. En fantastisk blandning av sport och brott.

Sjukt tudelat inlägg, detta.

suis

2009-11-04T22:14:00.003+01:00

På fredag ska jag se dem, "Meleeh", "If Footmen Tire You, What Will Horses Do?" och "Echo, Echo, Landscape!" i Vänersborg. Kanske. Efter att två potentiella medföljare båda fått förhinder står jag nu själv. Och jag vet inte om jag har någon lust att gå på cafékonsert by myself. Vill någon följa med får den gärna hojta. Jag förväntar mig dock inget.

Jag hatar att gilla musik som i princip ingen annan i min umgängeskrets gillar.
På söndag är det i alla fall Phoenix och Noah and the Whale. ah.

Nobody has gained or accomplished anything.

2009-11-03T19:13:00.009+01:00

En gång i tiden var de barn. Naivt, smått, lekfullt, bekymmerslöst. Kvällar fulla av springande i månsken, halvtrasade bandymål och outtalade kärleksblickar mot flickorna i grannhusen. Liggandes i gräset vid fotbollsplanen pratade de om skolan, idrottsträningarna och de där killarna i parallellklassen som aldrig riktigt ville sluta retas. Skojbråkade och tjuvknackade. Kom någon på dem gled de alltid ut fasttagarens grepp med charmiga leenden och ärliga skratt. Det fanns ingenting att oroa sig för. Och jag tror aldrig att de egentligen visste hur bra de hade det när var och en gick hem till sig efter ännu en kväll fylld av mål, gräsfläckar och skitsnack.
De var alltid fem. Var någon sjuk, bortrest eller otillgänglig på något annat sätt fanns det ingen anledning för dem att umgås. Eller, det fanns det väl. Men det blev aldrig samma sak. En trygghetsbit fattades, även om de själva aldrig skulle se det eller ens kunna tänka på det viset. Det blev en annan stämning.
Den första sommaren tog slut, och snön ersatte. Då gick de i idé. Det var liksom bara under de ljusare tiderna som de fungerade tillsammans. Hösten, vintern, det var konstgjord andning fylld av tv-tittande och fokusering på skolan i den mån som gick. De gick inte i samma klass, och rörde sig annars inte i samma kretsar. På klassdiscona fick de klara sig utan varandra, vilket allt som ofta resulterade i att de stod själva inför den överdådiga uppgiften att fråga den där speciella flickan om hon ville dansa tryckare till Ronan Keating. Men de valde det själva; det var en femhörnsrelation som mådde bra av att vila, för att sedan umgås konstant under utemånaderna.

Jag tror inte att de visste hur bra de hade det. Friast från problem är man när tanken på det inte ens existerar. När man bara går upp, är. Som en glädjefylld robot. Jag tror inte det. Att de förstod hur lyckliga de var.

Så gick de där åren, somrarna. Uppgifterna blev större, tankarna mer mångfacetterade. Fyra av dem flyttade. En av dem blev kvar. För tio år sedan låg de där brevid varandra i gräset och kollade upp mot himlen, viskade till varandra vad de ville, skulle göra med livet. Drömmar kanske inte helt verklighetsförankrade skapades; men sen när har det varit något positivt att endast tänka i anpassande form?
Förr hade de alltid känslan av att allt skulle ordna sig, vad som än hände. Nu har de fina pojkarna växt upp och det skiter sig, allt går åt helvete. Det värsta med livet är att det börjar så smärtfritt.

2009-11-02T22:39:00.002+01:00

Spenderar kvällen med att sjunga med i Sigur Rós-låtar som jag egentligen inte kan överhuvudtaget. Sjunger på låtsasspråk där de sjunger på isländska, sjunger på fel låtsasspråk där de sjunger på hopelandic. Gör det med hostig stämma.
Jag märker att jag lyssnar mer och mer på dem ju närmare vintern kommer. Det är ganska naturligt, sett till hur bandet låter. Vid sådana här tillfällen önskar jag ibland att jag bodde kvar i den övre delen av stan, där man kunde gå promenader ut i skogen, längs kusten. Här nere finns visserligen större klippor, berg och kustremsa, men det är ändå inte samma sak. Inte isolerat på samma sätt. Bra isolation, fridfullhet. Folk tänker nästan alltid på isolation som någonting negativt. Jag tycker inte det. Och Sigur Rós är bra att ha när vintern lägger sig över trädkronorna, över hustaken, över staden, över psyket. De där isolerade promenaderna är ännu lite mer stillsamma när man stänger ute tystnaden, hur konstigt det än kan låta. Jag ska gå upp ditt och gå någon dag, tror jag. Senast jag gick där råkade jag gå ända till soptippen. Det kändes lagom arty.

Lovet är slut och jag har haft ett bra sådant. Jag har träffat flera awesome människor. Bara för att väga upp allt det ensammna som präglade inlägget så skriver jag det. Jag är glad inför helgen dessutom. Tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad en gång. Det är ett av mina favoritcitat.

Stairway To Heavenigt

2009-11-02T21:37:00.004+01:00

Som att bli insugen i ett stort svart hål.
Som ständigt ändrar form, ändrar färg.
Från cirkel till fyrkant. Och tillbaka igen.
Från svart till orange till grön till lila.
Och jag har dåligt balanssinne.
Blir sjösjuk av alla taktbyten och bak- och framläten, alla färger och former.
Men det skiljer sig lite från normalt.
För det här är en sjösjuka på ett annat sätt.
En underbar explosion i musikalisk tankeperfektionism.
Det är mer som en bakfylla som inte är bak, utan under händelsens gång.
Och blir man nervös, känner sig orolig, att det här bara blir för mycket.
Då spolar man tillbaka igen. Nervous.

20 dagar kvar tills Mew på Trädgår'n och jag börjar faktiskt bli lite nervös. Inte ens en tillbakaspolning hjälper. Det kan bli så himla vackert och underbart. Och jag gillar att se danska band, det blir alltid en så trevlig stämning av någon anledning. Det är nog den enda gången jag gillar Danmark. När de spelar musik för mig.

Statiskt

2009-11-02T21:06:00.004+01:00

Jag är sjuk. Hoppas någonstans att det är en mild form av svininfluensa, ni vet den där epidemin som en miljon har insjuknat i och två stycken dött av. Jag undrar om svininfluensa ger ökad status. Jag tror det, i längden. Man var liksom inte bara där när det hände, man var det som hände. Det är därför jag vill ha svininfluensa, bara för en dag. Om det ännu en gång handlar om en trivial förkylning tappar jag nog tron på mig själv.

Funderar busigt nog på att ändra min religionsstatus på facebook till "The Radio Dept.". Som att jag gillar dem så mycket att de blir till min religion. Det känns tokigt.

Topp tre saker att göra när man är sjuk:

1. Testa om man får plats att sitta i handfatet. Det får jag inte. Jag gjorde det i vårt förra hus handfat, det var större. Det var roligare att testa då. Nu är testet liksom över efter fem sekunder. Förr kunde man i alla fall sitta kvar en stund och tänka över sin aktion. Har testat två gånger idag, hittills. 0/2.

2. Tälja till musik. Har tyvärr varken fällkniv eller trä (musik har jag) så just denna punkt är lite oöverkomlig just för tillfället. Har aldrig heller gjort det. Har bara täljt ute i skogen. Jag och Ture brukade göra det i mellanstadiet, vid skogsbrynet som ligger en bit bakom hans hus. Vi gjorde spjut, bodde i en kraschad och rostig bil och kastade de egengjorda vapnen mot skatorna. Självklart alldeles för lågt. Vi skrek alltid av missnöje vid en miss men hade någon av oss träffat hade jag garanterat börjat grina. Hur som helst - tälja till musik hade varit trevligt. Till Fleet Foxes. Typisk täljarmusik. Lovar att alla som sysslar med att forma trä lyssnar på Fleet Foxes.

3. Kramas. Jag kramar Nemo när jag ligger och försöker febersova. Så slickar han mig på armen och hoppar ned från sängen och går till sin korg. Slimar ned mig och sedan drar. Jag vet inte hur jag ska tolka motreaktionen. Kramas är alltid med på alla listor som man kan göra. Förutom vid väldigt speciella tillfällen, så som när man har drabbats av brännskador på bröstet. Då kan det svida lite. Precis som det svider på samma sätt att krama en hund när man vill krama något, någon helt annan.

Punkterna känns lite tragiska, då ingen av dem riktigt faller ut rätt. Hoppas att jag kan gå till skolan snart.

willsheMaybe

2009-11-01T01:49:00.001+01:00

We are young, confident, affluent, and with no memory of tougher times
We've grown up in an era of never ending financial growth
And expected things to stay that way
We've grown up in owner-occupied homes
With total acceptance of technology, global warming and terrorism
Our whole society has been based on consumerism for the past fifteen years
Making us dream consumers, yet we don't know the difference between a credit card
And a debit card, and we have no idea how much a pint of milk costs
On average we have eight hundred illegally downloaded songs, and one in eight of us
Spends more than one hundred pounds a month on our mobile phone bill
We've never read a newspaper, and we've never used our chance to vote
We allow our governments to make decisions without giving us all the facts
They send troops abroad who will die
In order that we can steal resources from the people who have them
People who meant us little or no harm until we invaded their country
We allow those troops to commit horrendous atrocities
And yet our leaders hang our alleged enemies for much less
We've spent years entrusting our futures to our parents, our governments
The banks and the corporations who have continually lobbied for their own interests
And we've let them make selfish decisions
That have left our society teetering on the edge of ruin
We're blinded from the information that would really shock us
By stories of sex and sleaze which doesn't make the smallest difference to our lives
And so we have no desire to do anything about the things that really do
We've watched as greed wipes billions of the world's stock markets
Destroys jobs and lives
And proves that capitalism is just as corruptible by human nature as communism
These are tough times but we seek solace in our friends and co-conspirators
We make small differences in each other's lives, and dream that we can make real progress

II. Non Lupi

2009-10-31T22:50:00.004+01:00

Jag brukar inte gilla trailers. Den senaste veckan har jag kikat på denna säkert femton gånger. Lägg till de otaliga gånger som den visats på bions trailerdvd när jag jobbat, och det känns som en närmast besatthet. Jag måste se Man tänker sitt snart. Det är första gången en trailer verkligen har gjort ett avtryck på mig.

På tal om film - i förrgår såg jag på Lost in Translation med Elsa. Jag hade bara sett filmen en gång tidigare, då ensam och trött, men den hade ändå gjort ett väldigt starkt intryck på mig. Någonstans var jag lite nervös, att jag i efterhand hade överglorifierat filmen, höjt upp den till en plats där den inte förtjänade att vara.
-
Lost in Translation är inte den bästa film som gjorts, på något plan egentligen. Musiken är fantastisk, fotot likaså, skådespelarpresationerna likaså, det djupare planet i handlingen likaså. Men den är egentligen inte i närheten av bäst på någon punkt. Inte ens under 2000-talet. Det är en jättebra film, men ingen som skall nämnas när man pratar om höjdpunkterna i filmhistorien.
Personligen är den det finaste jag upplevt. Det finns så många frågor den tar upp, så många musikval som känns så perfekta och beskrivande för mig, så många foton där ljuset reflekteras på just det vis som det gjorde då och då. Så många scener som jag drömmer om att få uppleva. Det är en så jävla vacker film.
Scenen där MBVs Sometimes spelas till en taxifärd.
Scenen där Charlotte åker till Kyoto och planlöst vandrar runt och Airs Alone in Kyoto tyst spelas.
Scenen precis i slutet, där Bob viskar någonting till Charlotte, något man inte får höra, och sedan spelas Just Like Honey.

1. Nox Egoque Soli

2009-10-31T22:13:00.003+01:00

Grusvägen knastrar mer än vanligt. Revor. Psykiskt blir fysiskt. Varje gång ett nytt steg födds knastrar det lite, lite högre än gången innan. En accelererande smärta i hjärnan, kroppen, hjärtat. Till slut slutar man att gå. Stillastående ångest känns bättre än ett försök till bättring som resulterar i misslyckande. Är det inte så?
I filmer blir folk ibland instängda i syrefattiga rum. De försöker kontrollera sin andning. Vissa klarar av det, andra inte. De där vissa överlever kanske ett par minuter längre, ifall det nu inte kommer någon hjälte och kan knappar och spakar till rummet och räddar dagen. Då överlever de längre än så.
Ibland kunde det vara så hopplöst att man ville sluta andas för en stund. För en stund. Försvinna bort i något mokshaögonblick, slippa allt vad begränsningar heter. När det inte gick att kontrollera. När man var den där birollen som faktiskt inte överlevde eftertexterna. Då hoppades man alltid på den där hjälten istället. Romantiserad verklighetsframställning som aldrig leder någonstans, någonsin, någonsin, någonsin, någonstans, någonsin, någonsin.

Så en ordinär dag så leder den någonstans. Ändå. In på en grusväg inte fullt så knastrande. Där man kan höra hjärtslag och andetag. Dina. Mina.
Aldrig är inte alltid aldrig.
Det är lätt att glömma vissa stunder.

2009-10-25T23:59:00.002+01:00

Hur länge måste man ha hört en låt innan man kan placera in den på en lista över sina favoritlåtar utan att känna att man gör det endast för att det är en nyförälskelse?
Det är en av de frågor jag oftast grubblar över. Det gör mig till kandidat till att vara en störd individ.

Min topplista över världens bästa låtar ifall jag skulle utgå från vad jag känner just denna veckan:

1. Erik Enocksson - The Joy of D.H. Lawrence
2. Atlas Sound - Quick Canal
3. Stina Nordenstam - Crime
4. Bear Vs. Shark - Catamaran
5. Junius - Hiding Knives

Ja. Och det speglar inte alls hur det egentligen ser ut, ifall jag var tvungen att ta med mig fem låtar till en öde ö. Då skulle jag inte ta med någon av dem ovan. Och här uppstår ju problemet. Hur länge måste man vänta innan man kan anse att de förtjänar en plats på en topp 100-lista? Ska detta bedömas från låt till låt? Jag vet inte. Hur som helst - min topp fem overall. Någon dag kanske jag publicerar hundralistan. När jag sammanställt den. Jag har den bara i huvudet. Men den är i princip i detalj.

1. Oceansize - Music For a Nurse
Tillsammans med Tools 'Parabola' den mest fulländade låten jag kan komma på, tekniskt sätt. Det går inte att ändra på någonting. Gitarrpartierna är totalt genialiskt i sitt växlande mellan minimalism och episka idiothöjder. Trummorna är oöverträffade. Vennarts sång magnifik. Men texten är styrkan. Trots allt det andra.
Tekniskt är oftast inte så fint. Det här är rätt fint.
2. Sigur Rós - Untitled 8
Det här är tydligen inte min favoritlåt längre men den består fortfarande av den mest energiska build up i musikhistorien. Det tror jag faktiskt inte går att säga emot.
3. At The Drive-In - Napoleon Solo
Bandet består av min idol Cedric Rodriguez och hans brorsa - vår tids Hendrix - Omar Rodriguez. Båda är bäst i världen på det dem gör. Synd att bandet har upplösts och istället resulterat i sämre, men fortfarande bra, sidoprojekt i form av Sparta och The Mars Volta. Så här bra blir det aldrig igen.
4. Nas - Once Mic
Såg live på Way Out West, avled. Den första tempohöjningen fick mig att börja gilla hiphop.
5. The Radio Dept. - It's Personal
Sjukt personligt val. Borde ej tas på allvar. Kunde varit vilken låt som helst med bandet. Blev en instrumental inledningslåt från Pet Grief-albumet. Jaha.

Slut.

2009-10-25T22:57:00.002+01:00

Idag när jag var på Carlings i Göteborg kom en gubbe, kanske 55, fram och frågade vad jag hade för jeans.
Jag sa "Ursäkta?" först, förvånad över tilltalet.
Han svarade "Heter jeansmärket Eshtich"?
Jag blev lite tyst. Sedan sa jag nä, jag hade Cheap Monday-jeans.
Han sa "Jaha, ja det är väl det de flesta ungdomar har nuförtiden. Den nya grejen".
Jag nickade mest jakande, sa förbryllat att så är det väl.
Så frågade han hur gammal jag var, han sa "Hur gammal är du - nitton och ett halvt kanske?
Jag sa att jag var 18. Fast att jag betedde mig ungefär som om jag vore nitton och ett halvt.
Han sa att vi, jag och Olausson, skulle ta hand om oss. Sedan gick han.

Det är första gången någon tror att jag är nitton och ett halvt. Från och med den dagen jag fyllde sex så slutade folk i största allmänhet att anta att jag var något annat än hela år.
Extraordinärt konstigt samtal. Och att han trodde att jag var äldre än jag är. Det är väl nysatsningen på skägget som gör det.

Igår sjöng jag Shoreline och Gårdakvarnar & Skit tillsammans med ett par vänner över en akustisk gitarr.

kul

2009-10-25T22:10:00.004+01:00

Jag läser döda bloggar om och om igen.
Jag hatar Lysekil ganska ofta.
Den är som de där bloggarna.
Fina minnen att klamra sig fast vid, fast kikar man lite noggrannare.
bara sorglig gråskala.
stillastående, övergiven.

Och jag tänker att drömmar inte kan leva här.

Logh har gjort en låt som heter Death To My Hometown.
Om precis ett år vaknar jag antagligen upp i någon annan stad.
dubbelmoral.
För jag är samtidigt mer rädd för det än inför någonting annat.

Jag måste skriva upp mig i bostadskö någon dag.
Blir jag kvar här så dör jag.
Det är ingen naiv och ynklig ångest som genomsyrar den tanken.
Och jag tycker att det är en fin stad i små doser.
Men det står så stilla här.

Jag gillar att se filmer som skildrar sovande små samhällen.
I verkligheten är det inte samma sak.
Kanske om tio år är det samma sak.

Och jag har ju så små drömmar.
Jag drömmer om att jobba i skivbutik och ha en liten lägenhet med en annan människa i något mysigt, gammalt område. Det är ju inte på något sätt universella tankar. Det är ju så jävla mycket Lysekil som det bara kan bli.

Malplacerad men ändå likadan.
Erik Enocksson är bra.

Delorean

2009-10-06T17:00:00.006+02:00

Och jag undrar ändå om inte Delorean är årets mest rättvisa hype. Just nu är jag så kär i balearisk electronicapop att jag inte är mottaglig för så mycket annan musik. I alla fall inte idag. Energiska trummor. Strålande, vildvuxna gitarrer. En röst som jag har svårt att placera, svårt att se någon som helst motsvarighet till. En vokalist som sjunger i attitydsfulla beats och känslor. Orden rycks fram. Deli låter precis som det känns att surfa genom en 20 meter hög våg. Utan att ramla. Deli låter precis som det känns att springa vid Barcelonas strandkust en sommarkväll, med solen i ryggen, en vibrerande uppslupen stämning och en stad som precis vaknat. På allvar. Jag har aldrig varit i någon av dessa situationer, men precis så låter Deli. Ändå.
Ett alternativ till årets låt. Den första utmanaren till Phoenix om årets pop. Spanien kan tydligen göra musik, de också.

70+

2009-10-06T16:11:00.002+02:00

Cafébio: Ett evenemang som äger rum var tredje vecka på Folkan Bio i Lysekil. En attraktion som drar till sig pensionärer från alla hörn och gämställen och kanter och håll. Russinliknande individer som man aldrig tidigare stött på (vilket är ganska ovanligt i min hemstadsmetropol) dyker upp och törstar efter kaffe och kaka. Och en film på det. Klockan två, var tredje tisdag. Då äger det rum. Då smäller det. Då sjuder lokalen av kärlek och kaffearom, vänlighet och glada utrop. Okej, inte glada utrop. De pratar knappt alls, gamlingarna. Viskar något vist ibland. Och så brukar jag vara där. För av någon anledning har vi nästan alltid inställd lektion just när denna mastodonthändelse äger rum. Jag brukar springa dit. Stå och prata med maskinistkompis Erik eller Jimmy i ett hörn. Gå in och se filmen. Gå ut, ställa mig bakom disken och se lite viktig ut, lite "jag jobbar här, det är bara att fråga om ni undrar någonting om filmen eller kaffet".

Det är en trevlig tradition. Idag släppade jag med mig Olausson dit. Det gjorde bara det hela ännu trevligare. Vi var ett gött gäng. Vi och 43 pensionärer. Skrattade åt Woody Allens nya verk, Whatever Works. Jag har svårt att egentligen ha en åsikt i frågan om filmen var bra - det går inte att bedöma när man sett filmen på cafébio. I detta sammanhang blir nämligen alla filmer rena mästerverk. Den mysiga, tysta men fnittriga, ja, vid vissa tillfällen rent uppsluppna stämningen (det här är de äldres stora mötesplats, det här är tillfället då de faktiskt går ut, klart det blir fnitter), bidrar till att man har svårt att fokusera så mycket på filmen som att det är en allmänt fin eftermiddag. Men jag tror någonstans inombords att den nog ändå var rätt rolig, filmen. En sjua, om jag gissar vilt.

Hur som helst - eftermiddagen fick mig att fundera lite. Jag kommer bli en fantastisk pensionär. Jag tror att jag har en strålande pensionärspotential. Jag vet att jag har det. Ibland vet man bara saker. Jag vet detta. Lagom mycket mysfaktor, lagom mycket klagande, lagom mycket "gilla att känna samhörighet utan att egentligen göra så mycket". Lagom.
Det här vill jag göra när jag blir pensionär:

- Ha ett stammiscafé dit jag går varje dag, där jag har tre goda vänner som redan sitter och spelar något spanskt sällskapsspel i stil med schack. Vi pratar om ointressant skvaller hela förmiddagen och lite till. En av vännerna ska i ett drömscenario heta Frank.

- Gå på cafébio. Varje gång det är cafébio.

- Inneha en prenumeration av Göteborgsposten.

- Ha ett starkt intresse för det lokala fotbollslaget.

- Gå på konserter varje helg. Bli en legend på de olika ställena, på grund av mina höga ålder, som ändå inte stoppar mig från att varva posthardcorespelningar med obskyra shoegazekonserter i källarlokaler mitt ute i ingenstans.

Fem rutiner som jag vill ha som gamling. Jaha.

2009-10-04T19:10:00.003+02:00

Status: Lyssnar på Cymbals Eat Guitars. Tips från Ernst. Mycket uppskattat. Mycket bra. Kände inte till. Vet inte hur det har kunnat gå mig förbi. Men det hade det gjort. Mer sånt.

Jag gör det på Spotify. Ibland är det reklam. Som nu. Anders Ekborg och hans "Inte bilen under milen"-filosofi är det lameaste som finns just nu. Det är nästan så att jag får lust att ta körkort, bara för att köra till en massa ställen dit det är kortare än en mil. Bara för att Anders Ekborg låter så urtråkig och jagharjustfåttcanceraktig när han pratar i reklamen.
Jag blir glad när det är Basshunter som pratar om sin nya skiva istället för ännu en begravningsföreläsning. Det är helt sjukt. Jag blir glad av Basshunter.

Funderar på att övningsköra snart igen. Kanske en halvmil. Synd Anders.

Living North

2009-10-04T18:59:00.004+02:00

Hemma. Väskan står i ena hörnet av rummet. Doften i den luktar dig, din parfym, ditt rum, men öppnar jag den kommer lukten försvinna ut i mitt rum och blandas med den obetydliga luft som finns här. I en sekund, kanske tre, kanske tio hinner jag känna det jag vill åt. Kanske ytterligare tio, jag vet inte, jag är ingen expert på området. Ett problem formar sig. Jag vill ha kvar den där essensen av ditt rum, men då kan jag inte öppna väskan, vilket gör allt rätt värdelöst.

Jag sitter i ett annat av hörnen. Vertikalt över rummet. I en fåtölj. Nästa gång ska jag stoppa ned en bit av ditt rum i en flaska och ta med hem. Eller en bit av dig. Om det inte gör för ont.

Intro II

2009-10-01T22:01:00.004+02:00

The XX är nya Glasvegas. Den nya hypen, den nya Pitchforkfavoriten. Och vi börjar se en trend. Unga britter som bestämmer sig för att mixa 80-talets postpunk med flera av 2000-talets nya element; den drömmande, popigare shoegazen, loja indiemelodier och elektroniska inslag. The Big Pink, som tidigare i år spelade på Sveriges bästa festival, Delphic och The Pains of Being Pure at Heart är exempel som stödjer teorin. Men det här är något speciellt. Det är det snyggaste jag hört i år. Det snyggaste jag hört på ett par år. Det finns inte ett album som 2009 innehåller snyggare musik, utan att det för den sakens skull låter överproducerat.
Eller som Niklas Wahllöf på DN sa: Det här är den bästa relationspop jag hört på år och dar.

Could I be, was I there?
It felt so crystal in the air
I still want to drown, whenever you leave
Please teach me gently, how to breathe

I januari gästar de Göteborg och Pustervik.

Intro

2009-10-01T21:39:00.004+02:00

Det var längesen jag skrev här. Nästan en månad sedan. Jag tänker inte be om ursäkt eller liknande, då jag anser att bloggare som ber om ursäkt för att de inte bloggar är bland det fjantigaste som finns och något som bevisar att man slutat skriva för sin egen skull och gått helt upp i den där grejen om att "jag sviker alla mina trogna läsare". Självcentrerad skit.

Jag mår bra. Om man bortser från det faktum att jag inte mår bra, utan är sjuk. Men annars mår jag bättre än på väldigt länge. Jag har träffat en flicka. Flickan är från Hälsö, som ligger mitt ute i ingenstans, ja, det är lite som Fantomengrottan (eller vad den nu heter, jag var aldrig speciellt insatt i serien), har man varit där så hittar man aldrig dit igen. Inte för att det är så långt bort. Men det finns någonting mystiskt över stället. Som om det var staden från Människohamn, av John Ajvide Lindqvist. Men jag tror inte att människor försvinner där. Jag tror inte att spöken hänger där. Men det är något mystiskt. Som om det var ön från Noaks ö, den där tv-serien som gick på SVT för ungefär tio år sedan. Som om det är en ö som rör på sig, flyter iväg på nätterna. Och är tillbaka igen på morgonen.
Något är det. Men jag tänker försöka hitta dit igen. För även om det känns lite mystiskt så är det en väldigt fin ö.

Hon heter Elsa. Och även om jag är sjuk för tillfället, så känner jag mig friskare än på månader.

Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja.

2009-09-05T13:43:00.003+02:00

Nej.

2009-09-05T00:11:00.002+02:00

They take us now
Under your wings I'll hide

Total självtortyr.
Och jag vet inte vilket beslut som känns jobbigast.
Ditt eller mitt.
För nu väljer jag bort.
Allt.
Du skrev en gång.
Att vi hade skapat historia och aldrig skulle glömma varandra.
Men ikväll älskling, så finns det ingenting jag hellre skulle vilja göra.
Än att glömma oss.

2009-09-04T21:20:00.003+02:00

Det här kommer jag att få uppleva om lite mer än två månader. Det känns helt ok.

På tal om låten, som jag även nämnde igår. Outrot, från 4.30 och framåt, är deprimerande perfekt. En ton som ständigt stegrar, och som sedan brister ut i en stor "Sigur Rós vs. My Bloody Valentine"-avslutning. Det är det finaste som finns för tillfället.

Hopes and dreams

2009-09-03T21:44:00.005+02:00

Jag lyssnar på en låt på Spotify. Efter denna låt ligger det en annan låt, en låt vid namn "Pokémon Theme Season 7 - Mew Mew Power Theme - Yu Gi Oh! 'Game On'". Låtnamnet i sig är så pass långt att när man uttalat klart låtnamnet har man hunnit med både en och två födelsedagspartyn sedan man började forma orden. Förutom det extremt långt och storslagna namnet är det också en oerhört dålig låt. Och varje gång jag har lyssnar klart på "min" låt så sätter denna igång. Flera gånger har jag glömt bort att den har satt igång, jag har glömt att ändra tillbaka låt. Jag har istället omedvetet suttit och insuppit detta hjärtvättande för småbarn. Precis nu upptäckte jag till min förskräckelse att jag faktiskt satt och nynnande med i låten, sjöng med i texten "This dream will last forever, this dream will never die". Det är helt fruktansvärt. Rakt igenom oförsvarbart.

Detta öppnar för ett par frågor:

1. Varför sätter du inte låten som du tycekr så väldigt bra om på repeat?
Svar: 1. Det är inte speciellt indie. 2. Varje gång jag går in för att trycka bort pokémonlåten tänker jag "äh, nästa gång bytar jag tillbaka precis innan skiten sätter igång". 3. Det är någon form av genuin känsla i att trycka tillbaka till den låt man vill lyssna på, istället för att bara köra den på repeat, som om det var någon irriterande hundleksak.

2. Varför känns det som att de i varje Pokémonlåt någonsin sjunger något om en dröm som aldrig dör eller ett hopp som aldrig släcks?
Svar: Jag har ingen aning. De har någon form av förkärlek till drömmar och hopp. Och Pokémon, förstås.

3. Varför har låttiteln både "Pokémon" och "Yu Gi Oh!" i namnet, vilket vi bildade vet båda är animeserier, fristående från varandra?
Svar: Jag har återigen ingen aning. Jag förstår ingenting av detta. Det är ju två olika serier.

4. Varför låter alla rösterna (ja, det är ganska många olika som sjunger) i Pokémonlåten så ofantligt seriösa? Det är ju värre än SVT-24.
Svar: Det handlar om att väga upp töntighet. Och det handlar om att intala de små barnen att detta handlar om liv och död, så det är bäst att de går och köper lite fler kort.

gnälligt jävla utdrag med schizofren punktsättning.

2009-09-03T21:01:00.010+02:00

Ser på Day After Tomorrow i bakgrunden av mitt frenetiska datorknappande. Egentligen tittar jag inte så mycket, då det är en katastroffilm, på två olika vis. De springer där i bakgrunden och skriker, is ramlar och människor störtar, men jag känner ingenting för dem, trots deras panikartade blickar som vädjar om hjälp. Jag sitter och hoppas att de ska ramla ned i den där isklyftan och aldrig mer komma tillbaka. Det är en cynisk tanke som jag tycker är okej att tänka när det kommer till Day After Tomorrow. Ikväll vill jag inte ha någonting med amerikansk patronism att göra. Jag bokade precis en konsertbiljett till Mew i november men det känns ändå inte riktigt bra. Igår pratade vi om Sverige och vad som kännetecknar oss svenskar och jag och en till i klassen valde melankoli när man skulle presentera vad man ansåg passade in bäst och ikväll är jag svensk, jag är väldigt, väldigt svensk. Jag vet inte vad det beror på, eller jo det vet jag, men det är svårt att skriva om, och det är en sådan speciell och ovanlig känsla som ligger bakom melankolin, ja det är liksom ett tåg av sinnesstämningar som sedemera leder fram till den höga melankoligraden, och jag kan inte riktigt sätta ord på någon av dem. Det närmaste en beskrivning jag kan komma är att stämningen inom mig är så långt ifrån Day After Tomorrow som man bara kan komma. Det är lite emotsägande, då de är patronistiska i filmen, och jag tidigare i inlägget ansåg mig vara väldigt svensk ikväll, även om jag då menade att jag var typiskt svensk, inte att jag gillade Sverige på något som helst vis. Men det blir ändå lite emotsägande, lite, lite. Jag lyssnar på Comforting Sounds som har det mest talande låtnamnet i musikhistorien, jag tycker det är så talande att jag funderar på att trycka upp det på en t-shirt och ha, kanske att jag gör det nästa år när det är Way Out West igen och JC har sitt tält där man kan trycka en gratis t-shirt, vilket alltid har slutat med att jag får ångest och inte har en aning om vad jag ska välja för tryck, helst ska det ju vara lite djupt, lite speciellt, något som har betytt mycket för en själv och som kopplar ihop med ens eget liv, något som man liksom aldrig skulle hitta i en vanlig butik. Och det slutar hela tiden med att jag ångrar mig direkt efter och så är det kört för det året - men nästa år tänker jag alltså vara förberedd, det ska stå Comforting Sounds och så kanske något mer, det blir lite väl kort och tråkigt annnars. Vad som ska stå mer tåls att funderas på, som man brukar säga. Hur som helst, jag tycker att låten är så fin att jag till och med taggade den på lastfm, vad det är får ni lista ut själva om ni inte vet det, men jag har i alla fall bara gjort det med en låt tidigare och det säger väl någonting, någongång, någonstans. Den där känslan då. Ja, den är speciell och den är för en speciell person och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den. Jag saknar helt enkelt att skriva fina sms på nätterna när man inte kan somna för man är sådär kär och man saknar den där personen så innerligt mycket, och jag saknar att göra blandCDs med vacker kärleksmusik och skriva ned låttexterna i ett egenkomponerat häfte och strycka under de där raderna som är lite extra fina och talande, och även om jag bara gjorde det en gång så saknar jag det och vill göra det igen för det var ju hopplöst corny men samtidigt rätt fint att se leendet som det resulterade i, och nu skrev jag corny för tredje gången någonsin i den här bloggen, det var längesedan senast men jag kommer ihåg att jag påpekade det den gången också, och gången innan dess. Innan dess var det ingen gång, för det här var ju bara tredje gången. Och jag ser ju att det jag beskriver verkar rätt töntigt och inte speciellt avslappnat och inte speciellt "ska vi chilla med en film i mysbyxor", det låter ju som att jag lever på 1700-talet fast med mobiltelefon, men så är det självklart inte, men det är de där 1700-talsögonblicken jag minns bäst själv, och som jag aldrig skulle byta borg, även om film i mysbyxor också kan vara lockande ibland. Vi kan ju börja med en fika. En fika skulle vara bra. En fika och en film. Kanske G.I. Joe. Den visar vi på bio här i Lysekil imorgon. Kom gärna och titta, den är nog svindålig. Precis som min styckeindelning. Ni får ursäkta mitt akternativa jag. "Nu skriver jag ned lite tankar och inte fan är tankar styckeindelade". Direkt storhetsvansinne.

FK

2009-08-31T20:04:00.004+02:00

Precis skrivit klart första uppgiften i Filmkunskap. En analys av filmen L.A. Konfidentiellt. Någonstans på vägen flummade jag iväg ganska rejält och resultatet blev två och en halv sidor långt. Inget anmärkningsvärt resultat på det vis att jag känner att jag behöver konstatera antalet sidor, men sett till den korta tid jag skrev det på är det ganska anmärkningsvärt. Slutsatsen är alltså att resultatet nog är väldigt abstrakt och långsökt och allmänt obehagligt. Men kul, det är det. Dock mycket tråkigt att jag (och Oscar) läser kursen på distans, då jag valde till den utöver de andra lektionstimmarna. Att inte få vara med och diskutera med de övriga filmvetarna (se: Beckfantasterna) känns lite tråkigt, men det kompenserar vi två med att se dem nere på bion istället, efter skolan.
Nu märkte jag att det såg lite nedvärderande ut, det där med att i princip alla verkade ha Beck (i allmänhet) som favoritfilm på filmkunskapen. Det var nog lite meningen också, kanske. Tyckte det var lite tråkigt att det inte verkade vara någon förutom vi två som faktiskt verkade ha ett intresse för filmkonsten. Ett par hade valt ämnet för att de nästan aldrig hade sett på film, och ville se vad det var.
...
va?
Jag undrar var man har bott ifall man nästan aldrig har sett på en film. Swaziland? Känns inte som ett ställe där de kikar på så mycket movies. (jag är väl medveten om att det kan vara precis tvärtom, och att det enda de gör där borta i Swaziland är att diskutera hur bra Scorseses nya film kommer att vara (den kommer att vara hyperbra, sett till hur trailern ser ut) eller hur den utvecklande teknologin har påverkat filmen de senaste tio åren)
Men jag undrar framförallt varför man då väljer det som en kurs. Se vad det är kan man ju se på tv:n hemma och så slipper man att få ett dåligt betyg för att man är lite upptäckssugen. För jag har svårt att se hur man ska kunna skriva en riktigt bra filmanalys efter att ha sett sin fjärde film i livet. Fast man är ju olika (världens tråkigaste uttryck). Och det är väl en fin tanke, under all ologiskhet.

Kul med filmkunskap hur som helst. Och se L.A. Konfidentiellt ifall ni inte har gjort det, då det faktiskt är en av 90-talets häftigaste filmstunder. Manuset är utom denna värld.

2009-08-30T12:54:00.003+02:00

Glass on the pavement under my shoe
Without you is all my life amounts to

Nu kommer hösten. Jag gillar hösten. Vet inte om jag gör det egentligen. Kanske bara lurar mig själv. Det är ju ett helvete, det här med regn och vind, det här med blåst i ansiktet på väg till skolan och blåst i ansiktet på väg från skolan. Men jag gillar att det mörknar tidigt och jag gillar att man måste klä sig varmt, helst med en för lång, nyinköpt kofta, och jag gillar att regnet smattrar mot fönstret när man går och lägger sig. Jag tror jag är lite in the höstmood.

Skolan har börjat. Latin verkar ha varit ett dåligt val av ämne och schemat kunde egentligen inte se sämre ut, vilket man alltid säger, vilket alla alltid säger, men det stämmer, oftast. Annars är det precis som vanligt. Känner mig hiskeligt häftig när jag går förbi en sjua i matsalen. De är mindre än vår hund. Någon borde sätta dem på plats för att de är så himla dåliga vad gäller längd, ålder, fysik, intelligens och social kompetens. Antagligen jag. Nejdå. Men de är ganska mini, det går inte att neka till. Försöker så ofta jag kan gå bredvid ett par stycken, så att jag ska se större ut. Taktiken fungerar hittills ganska bra. 3/5.

Jag och Oskar har sett en himla massa på bio den senaste tiden, både nya och gamla filmer. Att jobba där har sina fördelar. Maskinist-Erik har börjat odla ett mycket passande skägg. Folk borde gå på bio bara för att få uppleva den synen. Erik har arbetspass hela nästa vecka.

Igår var jag i Göteborg och det var hemskt trevligt. Idag vet jag inte vad som händer. Det känns ganska lame, det mesta. Speciellt det schizofrena vädret som verkar lida av någon form av bekräftelsebehov. Jag hatar väder som inte kan bestämma sig.

Resumé utan direkt känsla

2009-08-18T13:11:00.006+02:00

Jag har hunnit med två festivaler sedan jag skrev här. Frizon och Way Out West. Den ena en pyttefestival med superkonstigt folk och religiösa Gudstjänster varannan timme. Den andra en av Sveriges största, med kanske den främsta lineupen en svensk festival har haft på tio år. De var väldigt fina båda två, på ganska olika sätt.

Frizon. Utanför Örebro, mitt ute i ingenting. Spelningarna ägde rum i lador, tältplatsen var en enda stor åker. Det doftade bönder lång väg och vattenkranarna var så pass rostiga att vattnet förlorat sin ursprungliga smak och nu endast smakade järn. Dessutom var det stekhett. Men det var verkligen en trevlig erfarenhet, väldigt sköna människor och sena kvällar gjorde sitt. Att dessutom fått uppleva EF live gjorde sitt. Kanske sommarens höjdpunkt. Förvånansvärt mycket fanns i ladan när de klev in och firade av gitarreposer i en ungefärlig timme. Längst fram med Olausson och till och med han var lite tagen efteråt. Live överträffade de Immanu El så som Usain Bolt i förrgår sprang ifrån Tyson Gay.

Efter det gick vi och rullade ut tre mil papper i Smögenbornas tält när de var ute och Smögade sig. De blev arga.

Hemma. En och en halv dag stannade jag i Lysekil innan det var dags att ge sig av igen. Jag hann avverka en inofficiell födelsedag, då jag egentligen fyllde år under WOW och därmed inte skulle vara hemma då. Dock var det mest jag som verkade finna någon form av entusiasm under denna inofficiella dag - det regnade inte in många grattis. Kanske främst för att den var tämligen oannonserad. Men Oscar, han ringde och grattade mig (senare även på min officiella sådan). Jag fick presenter och det var en glädjens dag hos familjen Winsnes. En tår infann sig på kvällen, när jag tänkte tillbaka på allt det fina som hade hänt under dagen (eh, nä).

Kulturkalaset. Såg Junior Boys, Detektivbyrån, Deportees, Navid Modiri & Gudarna och Midaircondo. De sistnämnda lät som en korsning mellan Fever Ray och Efterklang - mycket konstigt, men också lite bra. Såg dessutom ett antal gatushower, bland annat en där en dvärg medverkade. Inget fel med det, men det tåls att poängteras. Träffade en liten hög med trevliga människor, bland annat Lovisa från Jönköping som jag pratat med i en evighet utan att faktiskt ha sett henne lajv.

Way Out West. Drack en otroligt missbildad blåbärsaktig sörja i SJ-tältet. Skulle tydligen vara någon form av smoothie. Jag utnämner den i så fall till världens mest groteska smoothie. Ingen bra start. Det arbetade dock upp sig och innan fredagskvällen var slut hade jag sett superfina konserter av Bon Iver, Grizzly Bear, Antony and the Johnsons och Glasvegas. Grizzly Bear träffade jag dessutom två gånger på pressområdet. Två av dem blev jag så pass bra kompis med att de ville ta ett foto med mig. Eller om det var tvärtom. Om vi ska fortsätta med det här jag-såg-en-artist-skrytandet så skakade jag även hand med Patrick Wolf och träffade på Ben i Band of Horses, han som alla tycker är så snygg i sin westernlook. Band of Horses spelning var för övrigt bra, men inte så mycket mer. Lite av en missräkning för min del. Tror dock snarare att det berodde på omständigeheterna kring spelningen, än själva spelningen självt; strålande sol, mitt på dagen och stundtals ganska lam publik.

Jag hann även med att se ett par andra akter, bland annat Arctic Monkeys som var direkt tråkiga att titta på. Dessutom med en Alex Turner som mer hår på huvudet än vad som var rekvisita i Apornas Planet.

Glömde dessutom nämna att jag gick på klubb på torsdagen - Pustervik - och såg Sonjagon, Deportees och Blitzen Trapper. Var främst där för de förstnämnda, och de gjorde inte bort sig. Såg lite osäkert och högstadieaktigt ut, men lät väldigt bra.

Way Out West del 2. Drack en otroligt avslagen Pepsi Max på morgonen, då de var gratis på pressområdet. Pepsi Max är djävulen. Vanlig Pepsi är bra och mysig och vacker på alla sätt och vis, men så fort den blir Max så går allt åt helvete. Max är dessutom en fruktansvärt äcklig hamburgerkedja. Vad är grejen med att vissa gillar den så mycket? Äckliga hamburgare, ordinära pommes frites och dessutom tar det sjukligt lång tid att få allt (jämfört med MC och BK), då de tillagar den scandoftande hamburgaren framför ögonen på en.

Hur som helst ingen bra start. Fick negativa vibbar. Dagen arbetade dock upp sig, igen. Patrick Wolf var energisk i Linnétältet klockan ett på dagen. Sedan följde en mängd konserter som i princip regnade bort då ett skyfall stannade just över Slottskogen för ett bra timmar. Det upphörde lagom till dagens första måste äntrade scenen - Nas. Stod allra längst fram när hiphoplegenden satte igång och det var en fantastisk stämning. Hoppade någon så hoppade alla, på grund av hur packat det stundtals var. Hopp hopp. Kanske festivalens största sjärnpondus och när han avslutade med en hiphopens finaste ögonblick, One Mic, blev det helt galet. Efteråt var jag lite skakad och kunde knappt fästa blicken. Snackade med någon britt som tyckte jag såg glad men chockad ut. Han såg också glad ut. Sa jag tillbaka.

Direkt efter Amadou & Mariam skyndade jag fram till Azaleascenen för att få bra plats. Det var en och en halv timme kvar til My Bloody Valentine och jag fick den näst bästa platsen som bara möjligt gick att få. Tio minuter senare började folk drälla in för att säkra bra plats, då stod jag och en mycket trevlig uddevallare med stort krullhår och pratade setlists längst fram, i mitten. Någon annan medelåldersgubbe slöt till och det uppstod ett litet MBV-camp längst fram. Han hade väntat på detta i sjutton år sa han. Jag nickade och sa att det hade jag också gjort. Eller nej, det gjorde jag inte. Men jag nickade lite imponerad åt mannens vänteork.

Och sen kom de in. Kevin Shields såg ut som sjuttiofem men var ändå makalöst vacker där han stod med sin distade gitarr och öste oljud över området. 104 decibel (olagligt högt, gränsen går vid 100) och inga öronproppar, något som tackades nej till för den ultimata upplevelsen. Knappt hörbar sång, antagligen en blandning av teknikstrul och glödande instrumenthantering. Spelade ingen roll. Vände på huvudet och kollade runt mig. Aldrig sett en stördare publik. Alla stod och nickade med huvudet, alla med världens bredaste leende på läpparna. Aldrig sett en gladare publik, aldrig. För de oinvigda var det precis tvärtom - det värsta oljud de kunnat tänka sig. MBV splittrar, vilket inte är så konstigt. När de avslutade med sin 15 minuter långa rundgång, holocausten i You Made Me Realise, var det för mig och många andra musikaliskt sett ett fulländat ögonblick. För lika många som satt på andra sidan området och väntade på Lily Allen, var det säkert det värsta, och direkt huvudvärksframkallande högt.

Men My Bloody Valentine tar tid. Avfärdar man det direkt så har man inte gett det en chans. Spelningen var hur som helst religiöst häftig.

Slut på Way Out West och jag tog bussen hem till min syster. Lite tomt så här i efterhand men ändå nöjd med de senaste veckorna.
Bild på mig med och Ed Droste och Daniel Rossen får avsluta. Kanoners.

Appendix

2009-08-06T17:11:00.002+02:00

Hyrde Boy A igår. Var längesedan jag hyrde film senast. Bio, köp eller det som går på tv, det är så det brukar se ut. Men just denna film fångade mitt intresse när jag var nere för att hyra kidsmovie till Wilmer (det blev nåt undervattensaktigt) så jag bestämde mig för att låta inte-hyra-sviten få sitt slut. Hade läst ett par mindre recensioner om filmen tidigare, recensioner som verkade gilla den, på ett väldigt skyggt vis, som att de tog avstånd. "Ja, det var en bra film som tar upp ett bra ämne. 5 av 5.". Och så inte mycket mer med det. Fantastiska betyg har den hur som helst fått, och det är inte mer än rätt.
Tycker inte filmåret har bjudit på speciellt många bra tillfällen, men Boy A är onekligen ett sådant. En samhällsfrågande film som samtidigt inte tar något ställningstagande, med ett perfekt tonläge, som varken ger några uppfriskande svar eller försöker få tittaren att kunna stänga av filmen efteråt och fortfarande vara glad till mods, fortfarande kunna ha ett bra samvete.
Det här är kanske Storbritanniens främsta karaktärsskildring under 2000-talet. En liten kille i Manchester som gör något onämnbart, och som släpps ut fjorton år senare. För att börja leva på nytt, glömma. Det är egentligen väldigt långt ifrån att vara underhållande. Ett fantastiskt bildspråk med ständiga närbilder och vissa stunder av lycka gör dock att man kan finna tillfällen då man faktiskt sitter och ler. Annars är det nattsvart. En utomordentlig svärta som etsar sig fast i en långt efter man har stängt av.
Rekommenderas verkligen.

För övrigt åker jag hux flux på Frizon imorgon. Inte för att jag är ett dugg kristen, det är inte alla av de som åker med heller. Men tror det kan bli kul. Ska hålla mig borta från Gudstjänsterna dock. Och framförallt, 00.00 imorgon natt spelar EF. Ett alldeles fantastiskt band. Ett av mina absoluta favoritprojekt inom musik, ett sidospår till ett annat band jag såg förra året, Immanu El. Känns närmast perverst att de kommer till Örebro och spelar. Trots att de är svenskar. Jag har svårt att greppa det riktigt.
Kommer hem på söndag kväll. Och sen, på tisdag iväg till Göteborg för Kulturkalaset och Way Out West. Det blir fina sistaveckor på lovet.

-

2009-08-05T03:18:00.002+02:00

Vill ha vinter. Is, snö, kyla och ensamma sittningar på klippor på Stångehuvud. Fingra på hörlurar som hela tiden vill ut ur frusna öron, drömsk musik som enda sällskap. Ligga halvt under täcket och se snö transformeras till vattenatomer när den når fönsterrutan. Undra, ifrågasätta och tvivla. Känner att jag kan behöva det för tillfället. Tänka klart, så simpelt, men av någon anledning så mycket lättare just då. På vintern.
Jag tror jag vill känna mig lite ensam, för bara några ögonblick. Svårt att hinna med mitt upp i allt jobb och bilbanebyggande.Som en påminnelse om vad som finns där ute, någonstans.

Stay away from me
Handcuffed, the memory sounds

Och alla pratar om årets konsertsommar (augusti är lika mycket höst som sommar, kan jag tycka)

2009-08-04T01:33:00.004+02:00

JUNIOR BOYS, KUNGSTORGET, GÖTEBORG, 11 augusti
Kanadensisk electronicapop som jag inte riktigt vet vart jag har. Gratis.

MIDAIRCONDO, KANALTORGET, GÖTEBORG, 12 augusti
Svensk ambientmusik som jag inte alls vet vart jag har. Kommer säkerligen att bli rätt magiskt att stå och titta på när klockan kryper närmare midnatt. Gratis.

WAY OUT WEST, SLOTTSKOGEN, GÖTEBORG, 13-15 augusti
Sjuhundra bra band att titta på. MBV blir höjdpunkten. Ska träffa en massa folk också. Vet inte hur jag ska hinna med allt.

CASPIAN, MAGASIN 15, TROLLHÄTTAN, 12 september
Ett av världens största postrockband i Trollhättan. Superlativen räcker inte till - om man gillar instrumental musik och befinner sig i närheten så är det misshandel på att missa det här. Hyperbilligt dessutom. Under hundralappen.

EFTERKLANG, PARKEN, GÖTEBORG, 17 september
Den konsert jag ser mest fram emot i år. Efterklang lär vara makalösa live. Ändrar min syn på äckliga danskar, lite. Ansvarslöst billigt - 150 kr.

SUIS LA LUNE, SMACKDOWNVILLAN, GÖTEBORG, 7 november
Att Meeleh spelar som förband gör inte det hela sämre. Emo-/screammusik som jag är lite rädd för. Kommer antagligen bli nedslagen eller liknande, av någon straight edge-vegan. Jag kan ta det, för att få se banden. Säkert svinbilligt, spelar ju på något underligt kollektiv. Sa jag att jag var rädd?

PHOENIX, BREW HOUSE, GÖTEBORG, 8 november
Glad pop. Kan vara skönt efter allt det melankoliska. Phoenix har gjort ett av årets album. Brew House är helt katastrofalt, men det blir nog bra ändå. Fransmän är rätt snygga dessutom.

De som vill får gärna följa med. På vad de vill.

Immortal Technique

2009-07-21T22:29:00.003+02:00

They vote for us to go to war instantly,
But none of theyre kids serve in the infantry

Al Qaeda and America been doin business well,
They tighta than Interscope and XXL

Rockin' a mothafuckin' flag don't make you a hero,
Word to ground zero,
The devil crept into heaven,
God overslept on the seventh,
A new world order was born on September 11.

Cause if you go platinum, it's got nothing to do with luck,
It just means that a million people are stupid as fuck

Use to wonder why people dont believe in theyselves and then I saw the way they portrayed us to everyone else
They cursed us, they only see the worst in ourselves, blind to the fact the whole time we were hurting ourselves

Största storasystern är här och hälsar på med sitt crew bestående av tre personer/halvmänniskor/bebisar/pojkvän. Jobbade idag för femtonde dagen i rad. Och även om jobbet är kul så ska det bli skönt med en ledig dag snart.
Immortal Technique är min bästa vän just nu, om man räknar bort mina bästa vänner. Han hänger med till jobbet, han finns där när jag vaknar och han berättar en ny historia varje dag jag går till sängs. Immortal Technique är ett geni, en av världens bästa låtskrivare, en av världens bästa rappare, en av världens intressantaste åsiktsmaskiner. Tragik, lycka, kärlek, dödsfall, gatuberättelser, korruptionsteorier och vänsterpolitik, allt ryms.
Jag skulle velat publicera tio, femton, tjugo hela låttexter, men det hade blivit för mycket. Immortal Technique är det närmaste jag kommit författarskap inom musik. Missilsökande historier som träffar hårdare än hela USA:s artilleri. Jag känner mig helt avtrubbad inför denna rapparens låtar. Helt makalöst.

Om jag hade gjort en film och fått välja musik del 4

2009-07-18T01:43:00.004+02:00

Vi är femtio minuter in i filmen. Fortfarande dimmig bild, tror att det beror på att det ska se djupt och konstnärligt ut, inte på grund av att kvaliteten har ännu ett dipp. Man ser konturerna av att vår tjej lunkar hemåt lite mindre nykter än full, man ser hotellets blinkande lampor lite längre upp på gatan. Och så hoppar plötsligt mannen från cafét ut från en sidogata och skjuter ihjäl henne. Hon svindör. Röyksopps "Happy Up There" sätter igång och ballonger regnar ned från himlen. En färgrik (tänk lika mycket färg som i Schrekfilmerna) karneval dyker upp från ingenstans och folk jublar. Det visar sig att vår huvudperson lurat oss, hon är rätt kriminell, sysslar med mord och grejer som förekommer i den nya Johan Falk-filmen (som är mycket bättre än man kan tro). Det går upp för oss att vi sett på en komedi och inte en tragedi, som vi först trodde. Haha vad kul, så tänker vi. Vi skrattar lite och hejar på karnevalen. Bra musik också, Röyksopp. De kommer ju till Way Out West i sommar.

Blev lite abrupt slut kan vissa tycka. Filmen kanske inte verkar så bra, tänker någon negativ. Jag blev lite trött, det är nog därför. Jag måste ju sova också, herregud. Men de kommer till WOW hursomhelst, de där Röyksopp. Ska bli kul att se dem igen.

Om jag hade gjort en film och fått välja musik del 3

2009-07-18T01:33:00.003+02:00

New York är fantastiskt. Efter bara någon vecka får hon jobb på en pub nära hennes hotell, som hon bor på tills vidare. Puben är en stor social mötesplats för människorna som bor runt om i kvarteren och hon skaffar sig direkt flera goda vänner (tre tjejer, två killar, fem stycken). En scen äger rum på baren, där man ser henne och en av hennes nya vänner vars namn är Hank. Hon och Hank sitter och pratar (hon har precis tagit lunch) och en mystisk man dyker upp, sätter sig vid bordet bredvid och beställer in något som är svårt att höra vad det faktiskt är som han beställer, främst på grund av ljudkvalitén. Hur som helst, han är mystisk. Kikar lite över tidningen ibland. Hon, vår huvudperson, känner sig jagad. Men snart glömmer hon bort den där personen och återgår till jobbet. För några sekunder kan man höra Familjens "Det snurrar i min skalle" på radion, lite i bakgrunden. Denna räknas dock inte med i själva soundtracket, då den egentligen inte är menad att ingå i filmen, den dyker bara upp en snabbis på radion. Istället tystnar den efter några sekunder och vi får se några dimmiga, oskarpa bilder från den fortsatta kvällen, samtidigt som M83:s "We Own The Night" spelas i bakgrunden. Det verkar bli en magisk natt, med dans och lycka. Vår huvudperson har aldrig mått bättre.

Om jag hade gjort en film och fått välja musik del 2

2009-07-18T01:14:00.003+02:00

The Radio Dept. är, som tidigare sagts, Sveriges bästa band enligt den här bloggen. Då min film som jag inte har gjort, men som jag ändå håller på att välja ut ett soundtrack till, är en dyster historia passar The City Limit väldigt bra in. Den här spelas efter det att en av karaktärerna i min film precis fått ett stort sammanbrott då ingenting, verkligen ingenting, går rätt i hennes liv. Hon står och stampar på samma fläck, hatar sitt jobb som kontosråtta på Telenor (som i och för sig är högavlönat) och vill ha ut något mer av livet. Vad vet hon inte. Plötsligt sätter hon sig i en bil och säger "kör bara" (George Clooney-style) och så hamnar hon i New York. Därefter tonar låten ut.

Om jag hade gjort en film och fått välja musik del 1

2009-07-18T01:01:00.005+02:00

Soundtracket till Amelie från Montmarte är bland det mest finstämda jag känner till. Comptine D'un Autre Été är melankoliskt musikskapande när det är på sin absoluta topp. Ett ensamt piano som på något vis lyckas förklara livet självt på två minuter och åtta sekunder. Instrumental himmel. Yann Tiersen är ett musikaliskt geni.
Låten i min låtsasfilm rullar in i inledningen, då en massa flashbacks, minnen om ni inte så internationella varelser så vill, spelas upp framför en ensam kvinnas uppenbarelse. Dessa bildrutor inkluderar bland andra två nakna småbarn i ett badkar som ler åt pappas nya kamera och hela familjen är hellycklig, ett heroiskt cyklande på en cykel med två tutor och någonting suddigt som inte riktigt syns vad det är, då bildkvaliteten på min undergroundfilm inte är något vidare.

Och så slänger vi in ett par okända människor som jag inte har någon som helst koppling till, men som onekligen ser ut att ha det trevligt i videon.

Stig av era höga hippogriffer och känn er välkomna till det sjätte året på Folkan Bio, för häxkonster och trolldom.

2009-07-16T13:14:00.007+02:00

Ja, så här kan det alltså se ut innan en premiär på Folkan Bio i Lysekil. Statusen på bion är uppenbarligen så pass hög att vi kan bjuda in gäster som Hary Potter och Lord Voldemort (som på scen såg betydligt mer Voldemortig än på bilden), och faktiskt få hit dem. En succe utan dess like. Ni som inte var där, 00.01, natten till onsdag, ni missade någonting. Så nära stående ovationer man kan komma. När Harry och Voldemort gick ned från scen så klappade publiken i takt. Och ni vet väl vad i takt betyder? En applåd i takt är sjuhundra gånger större än en vanlig, ordinär applåd. I takt betyder att folk vill se oss en gång till. Att folk gärna sedan vill dröja sig kvar utanför och säga att det var kanon och att de älskade varje ögonblick av uppvisningen, med amerikansk brytning. Att folk kommer fram och skakar ens hand. Flera sekunder.

De där killarna alltså. Harry och Voldermort. Oj, oj, oj. Snackade till och med ormspråket. Även om inte så många i den uppenbarligen lite mindre bildade publiken förstod.

Och så var det ju den där filmen också. Den var väl bra.

saigon

2009-07-12T13:38:00.002+02:00

Har inte bloggat på längre tid än jag någonsin inte bloggat på tidigare. Om man kan skriva så (jag tror man kan skriva så). Jag har inte haft så mycket tid efter Arvika. Det har varit jobb varje dag och den tid som funnits över till att skriva, den har jag lagt på recensioner av spelningar som jag såg på festivalen, recensioner som fortfarande inte är uppe på huvudsidan och det finns bara dåliga ursäkter att avsluta med här. Okej, en är bra; teknikstrul.
Dessutom känner jag att syftet med bloggen är lite borta när jag skriver på en renodlad musikblogg nu. Men nu skriver jag igen, hur som helst.

Nu är det snart två dygn kvar tills det smäller. Tills det är Harry Potter-premiär på Folkan Bio i Lysekil. 00.01, den femtonde i månaden. Då är det jobb och det är filmpremiär, men det är framförallt tävling, tal och utklädnad. Jag är snart klar med de kluriga frågorna och vi har inhandlat trevligt nördiga Harry Potter-priser. Pappa ska prata med en hobbytrollkarl här någon dag nu, för att se om man kan få fram någon utstyrsel till premiären (jag är Harry, Oscar är Voldemort). Har någon en hög, spetsig hatt, cool trollstav (helst en fungerande sådan) eller en fräck, mörk, farlig, cynisk och magisk mantel, så lånar jag gärna något av detta. Annars sätter jag mitt hopp till Trollando (hobbytrollkarlen). Det ordnar sig nog, på något sätt ska man väl kunna trolla fram något.

Funderar på att bli kompis med Erlend Øye.
Lyssnar på The Whitest Boy Alive.
Känner att min norska åttondel rör på sig.
Vill ut, vill fram.
Stolthet.
För en sekund. Sedan kommer jag på hur äckligt Norge och norrmän i allmänhet ofta är. Som på bion, för att återvända till tidigare ämne. Inom biocrewet viskas förslag fram om att portförbjuda alla norrmän. Och alla med seglarjackor. Blir inte många kvar då, tyvärr.

Arvika

2009-07-01T23:14:00.001+02:00

Kommer att blogga ifrån http://www.thesoundblog.blogg.se under Arvika. Ett projekt som förhoppningsvis kommer att höra samman med vår hemsida, The Sound, så småningom.
Känns mest överambitiöst och pretentiöst just nu, att skriva på den utan några egentliga läsare, men förhoppningsvis kan det ändras i framtiden. Någonstans måste man börja. Och ibland måste man kanske ta sig själv på för stort allvar, för att kunna komma igång.

Antingen leder det någonstans eller så leder det inte någonstans. Nu bloggar jag i alla fall där under festivalen, och antagligen också i framtiden när det kommer till musik. Får se vad som blir av den här bloggen. Kommer antagligen att skriva här också, men i mindre mån, och mindre musikcentrerat.

Lyssna på First Aid Kit förresten. Spelar på Arvika på lördag, tänker verkligen inte missa. Två systrar, yngre än mig själv, med magnifika stämband och fina arrangemang.

Frågor.

2009-06-28T00:59:00.002+02:00

När slutar man få bokmärken hos tandläkaren?

När börjar man citera låttexter på ENGELSKA i skrift, på exempelvis bilddagboken? Hur gammal är man när man skaffar BDB (ohyes) överhuvudtaget?

Vad är vanligast, att pröva olika chipssorter eller att hålla sig vid en?

Hur länge får man i genomsnitt vara uppe när man går i fyran? Femman? Sexan? Är stegringen i tid brant?

När slutar man att fråga chans? Gör man någonsin det, eller blir det bara en lite mer sofistikerad utveckling av det hela? Som att det förändras lite år efter år, men att grundstommen forfarande består.

Är Carl Philip och hon där Emma ihop igen? Tyckte jag såg något om det i tidningsdisken vid Konsum idag. Vill gärna veta.

Vad är vanligast på Halloween? Scream eller spöke?

Vad är skillnaden mellan att vara kär och att vara förälskad? Förälskad verkar vara mildare. Tycker det verkar vara lite besserwisserfasoner på att skilja dessa två åt. Jag tycker antagligen fel.

Vad heter den där filmen med den utrotningshotade pandan som några människor ska rädda, det är nån tjej och nån kille, och så tar några tjuvskyttar pandan, men den räddas ändå till slut? Vet att det sitter två barn och leker i ett filmklipp, och så äter de varandras snor. Känd barnfilm. Vi såg den i mellanstadiet, man fick ha godis och så. Ren lyx. Alla tyckte det där med snoret var så äckligt. De coola låtsades spy. Jag fnissade lite. Vad heter filmen?

Vem är den kändaste människan någonsin, alla kategorier? Hitler? Einstein? Maradona? Jesus? Är det Jesus? Det är det, va?

VinterNoll3

2009-06-28T00:33:00.002+02:00

Har skrivit samma meningar, på olika sätt, i en halvtimme nu. Det går inte. Jag vill skriva om värmen som doftar utomlands, jag vill skriva om att den gör mig glad och ledsen på samma gång, jag vill skriva att jag vill ha en sådan där promenad som jag och någon mer gick jagvetintenär. Någon gång, någonstans. Jag vill skriva att jag vill ha den i födelsedagspresent, du vet den femtonde augusti, och jag vill skriva att jag tror att allt blir bra bara jag får den där promenaden. Jag vill skriva så mycket och det blir så dåligt och det blir till och med dåligt nu för jag får inte alls fram den sinnesstämning jag vill få fram. Eller så är det just det jag får, fast jag inte riktigt vill få det. Tillfreds. Men. Melankolisk. Saknande. Inte saknande efter någon, saknande efter något.

Och jag hoppas så på den här sommaren, eller, jag begär, och jag vet inte, men jag tror den kommer göra mig lite besviken i slutändan.
Brukar inte vara sån här. Känns underligt. Sedan jag började skriva har jag forsatt sudda ut meningar i ytterligare en halvtimme. En av tio kommer med. En av femton. Det är väl värmen. Det är väl minnen. Förra sommaren var fin, den finaste jag haft.

080808

2009-06-27T23:33:00.007+02:00

Favoritklipp

Favorittimme:

01. Svefn-g-Englar

02. Við spilum endalaust

03. Hoppípolla

04. Með Blóðnasir

05. Festival

06. Sæglópur

07. Inní mér syngur vitleysingur

08. Hafsól

09. Gobbledigook

10. Untitled 8 (Popplagið)

Peppar inför Arvika. Tittar på det enda riktigt bra klippet från den bästa konsert jag varit på. Pianot. De stegrande trummorna. Och sekunderna när strängen skär över Jonsis gitarr för första gången. Hafsól, Festival och Untitled 8 var ännu bättre. Vilket säger en del.

En man stod brevid mig på konserten. Hade gul jacka, en ganska ful. Och så hade han massa hår. Jag har aldrig sett någon vara så borta i hela mitt liv. Jag kom aldrig riktigt i underfund med om han bara var så otroligt påverkad av musiken, eller om det fanns lite knark med i bilden. Han spelade alla instrument, alla låtarna, hela konserten. I luften. Samtidigt som han svävade fast han ändå stod på marken. Och så lite headbanging. Fast på ett flummigt sätt. Jag skulle vilja kunna headbanga som honom.

Känns som att jag har skrivit om det här ett par gånger. Fast det har jag kanske inte. Kanske inte här på bloggen. Hur som helst. Fint med minnen som inte bara finns i hjärnan.

Läser Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Den är obeskrivligt bra. The Smiths nämns dessutom.

Det första verk jag läst av författaren. Det kommer inte att bli den sista.

Boken och Sigur Rós är ganska lika. Lite utomjordiska så där.

Chikudate, Olausson och Olofsson

2009-06-27T00:31:00.008+02:00

Går det inte att bädda in Youtubeklipp med laptops? Jag har testat med två olika nu, ingen av dem funkar när man copypastar från tuben. Bara en liten del av html-koden följer med. Jag tycker inte riktigt om den här utvecklingen. Jag vill kunna ha videoklipp direkt i bloggen. Det känns fräscht. Det känns hippt. Det känns allt möjligt.

Tänkte snabbt gå igenom vad jag har gjort idag. Gick upp vid tolv. Kände att jag kanske borde göra något åt mitt liv. Göra något stort, världsomspännande, eller i alla fall lite mer än att sova. Ringde Olausson. Han fick följa med mig ned på stan och äta. Inget smart drag. Olausson var ju bara precis som vanligt. Vi åt, bråkade och snackade deltakrokodiler. Till slut körde jag bort honom. Gick till jobbet, mötte Oscar. Fixade så att vi kunde lyssna på radio i biosalongen, innan filmen började. Lyssnade på Sverige - England samtidigt som vi betjänade kunder. Tyckte att vi var ganska kluriga. Slutade vid sju, sprang upp till mig och såg resten av matchen. En sjuk match. Sjuk. Molins missade till slut och Oscar drog vidare till något kalas. Jag satt hemma, lyssnade in mig på lite recensionsexemplar och såg sedan på Morden i Midsomer. Makalöst roligt avsnitt. Jag skrattade tre gånger i minuten. Nästa säsong vill jag bli mördad i den serien. Hoppas, hoppas.

Nu sitter jag här. The Radio Dept.s nya EP är en av de största besvikelserna någonsin. Känns som de har svikit mig. Det är en rätt okej EP egentligen, jag gav den till och med en trea. Men jag hde som vanligt förväntat mig mästerverksvarning rakt igenom. Jag börjar tro att de aldrig blir lika bra som de var på Pet Grief igen. Det är sorgligt.

Detta berättande leder mig in på dagens musikskrivande. Just nu sitter jag och lyssnar på Asobi Seksu, ett band jag upptäckte för lite mer än ett år sedan. Ett New York-band som har Japan med allt vad det innebär i sig. Dream pop, indie pop, shoegaze, noise pop. Några genrer som bandet förknippas med. Men jag tror inte riktigt att man ska gå in på sådana detaljer med Asobi Seksu. Det räcker att nämna att bandet består av en ständigt lika utsökt gitarrslinga och en underbar röst statuerad i form av Yuki Chikudate (det namn jag först skulle välja vid namnbyte. Rakt igenom explosionsartat bra namn. Kanske ändrar förnamet till Tuki eller så. Yuki är ju ett tjejnamn. Så kan jag inte ha det. Men Chikudate är namnmagi), världens vackraste japanese. Helt makalöst söt. Jag är kär i henne, lite, nästan. Funderar på att börja ha "det är komplicerat"-statusen på Facebook vad gäller förhållande, endast på grund av henne. Vi får se.

Musiken är hur som helst väldigt upp- och ned. Ibland, så som i Thursday, är det bland det renaste man kan tänka sig. Det är som att man låtit låten (haha) ligga i en tvättmaskin i sju veckor innan man givit den en release. Rakt igenom fint. Inga oljud, någonstans. Bara bitterljuv musik. Och för vissa kanske det blir lite för perfekt. Jag tycker bara det är perfekt.

Och så i ibland, så som i Red Sea, är det bara ljudmatta på ljudmatta och noise rakt igenom. Tusen gitarrer som låter värre än tio flygplan som startar samtidigt. Och jag gillar det med.

Bandet är läskigt brett i sin smala genre, om man säger så. Och just det. Ibland kombinerar man dessa två motskiljigheter lite grann. Så som i Walk on The Moon. Deras, för mig, bästa låt.

2009-06-26T12:37:00.004+02:00

Michael Jackson dog i natt, 50 år ung. Ingen kan väl ha missat det vid det här laget.

En av de största vi har haft inom musik. Den störste inom popmusik. En man som influerat så många artister och band, både inom det kommersiella och inom undergroundscenen. Något man inte minst kan se på vilka artister som idag visar sin uppskattning till stjärnan; allt ifrån Lindsey Lohan och Britney Spears till band som Wilco, Fleet Foxes och Mogwai.
Jag tycker det är väldigt trist att Jackson avlidit. Ett tragisk liv, kantat av motgångar och feltolkningar, men också ett liv där han ägnat väldigt mycket kraft till att göra gott. Utan att gå närmare in på hans privatliv tycker jag att det är tråkigt att se människor på ställen såsom i Aftonbladets chattforum skriva att det var rätt åt honom, då han var en pedofil och en dålig människa. För det första har aldrig Jackson dömds för någonting sådant. Man kan spekulera i detta i tusen och åter tusen år, men så vitt jag vet så brukar vi i Sverige säga att man är oskyldig till motsatsen bevisas.
Hur som helst är det bara att konstatera att hans karriär och liv gått nedåt de senaste åren. Människor verkar ha fått en väldigt negativ inställning till mannen, utan egentligt konkret orsak, och hans liv har rasat därefter. Nu i juli skulle han gå upp på scen i London. 50 gånger, för att vara exakt. Alla konserter slutsålda. Det bevisar, om något, hans storhet.

Är man genuint musikintresserad så tror jag att det här berör på ett eller annat sätt. Det minsta man kan göra är att i alla fall visa respekt för mannens bortgång.
Femtio år är ungt, på tok för ungt. Men de bästa dör väl unga, brukar de säga. Michael Jackson var i samma kaliber som Elvis, Beatles och Hendrix. En av de sista riktiga musiklegenderna.

indie

2009-06-25T02:02:00.003+02:00

vissa säger att det är indie att endast använda gemener. läste det någonstans. ska skriva med små bokstäver för alltid och för alltid.

var hos tandläkaren idag. man känner sig aldrig så ful som hos tandläkaren. massa ljus upptryckt i ansiktet samtidigt som man tvingas göra de mest groteska miner med munnen för att det ska tas kort hit och kikas dit. jag avskyr det. hade som vanligt inget hål sa tandtanten. det var någon ny tandtant, ingen jag träffat förut. hon sa "hej david" och sträckte fram handen och presenterade sig och jag sa "hej, jag heter david" och visst fan var det det mest dumma en människa någonsin gjort. hur som helst gillade jag henne inte så mycket, hon var alldeles fär mycket moraltant med godis och tandtråd och jag är trots allt snart arton år, jag vet att det finns tandtråd och att sånt där godis inte alltid är helande.

besöket kändes inte alls indie.

fixat tält till arvika. monterade upp det helt själv så här på kvällskvisten. blev jättefint. funderar på att sova i det. som man gjorde när man var sju år gammal. då hade man av någon anledning alltid ett tält stående någonstans i huset. man sov oftare i tält än i säng. jag vill ha det så igen. tror jag sover där i natt. det känns indie.

dinosaur jr.s nya platta är helt makalöst trevlig. massa mysiga solon och fina melodier. bäst sedan 1987. lyssna på den. den är inte indie. det är rätt indie att lyssna på den. men den är inte indie.