Jag hatar dig...eller jag älskar dig - jag älskar de vi var.

För nitton minuter sedan stängde jag av tv:n efter att ha sett Farväl Falkenberg på tvåan.
Huvudpersonen hette David. Jag heter David. Den andra huvudpersonen hette Holger. Jag heter Holger. Jag vet inte vad jag ska tro.

Den jobbigaste film jag sett. Fy fan vad jobbig den var. En film som beskriver hur det är att vara människa, skrev någon. Jag kan bara hålla med. Och jag tänker inte förtälja hur många gånger jag grät. Jag brukar inte gråta till filmer annars. Grät till Armageddon när jag var nio eller tio. Grät till Livet är Underbart när jag var tretton eller fjorton. Grät till Farväl Falkenberg när jag var arton.



Om ni inte har tänkt se filmen inom den närmsta tiden kan ni alltid kika på slutet, de tre sista minuterna. Man förlorar en dimension, men det är fortfarande så makalöst pricksäkert att det gör ont att titta på. Jag har tittat på klippet åtta gånger hittills. Tror jag ska sluta kolla snart. Vill inte slita ut det. Vill inte det.

So don't. Stay here with me. We'll start a jazz band.

Det är lite kul, det här med bloggande. Besökarantalet sjunker som en sten när uppdateringarna blir mer sällan. Lika snabbt ökar dem igen när man börjar skriva oftare. Jag undrar hur det funkar, att de hittar tillbaka så snabbt. Igår hade jag 38 unika besökare. Det är inte alls lika många som kunde titta in under vissa perioder för några månader sedan, när jag skrev frekvent. Men det är ändå rätt fint, kan jag tycka. Jag är nöjd med trettioåtta. Det känns lagom stort.

Och det finns självklart inget tråkigare än att blogga om bloggande. Men jag har aldrig gjort det tidigare, så vitt jag vet, och man har en livlina, en gratisgång. Nu har jag tagit den. Så. Aldrig mer.

I don't want to leave.

Jag gillar två saker med den här videon, bortsett från låten förstås. För det första att den andra bilden som visas är från Lost in Translation. För det andra att låttiteln är felstavad i namnet.
Det är de två bra sakerna med denna videon. Resten är ganska dåligt, men det är inte det som är grejen. Låten är grejen. Jeniferever förtjänar verkligen mer. Magnifika texter och atmosfäriska ljudlandskap. Till skillnad från den mesta andra musiken av detta slag ligger just styrkan i textraderna. Det är fint och oftast vemodigt.
Ännu mer vemodigt är att de återvänder till sitt hemland - det där Sverige - i december men väljer bort Göteborg för Lund och Uppsala.

A few seconds of
contact, through our eyes
Told us that
they weren't good enough
to hide the true
meaning of the words
that poured forth out of
out of our mouths.

Strangers became
friends as we
Walked through the
Landscapes created
and touched the little that
the little that was left
of the love imagined
But you see these days we

you see these days we
you see these days we
you see these days we
you see these days we
you see these days we
you see these days we

you see these days we
hold so tight
to anything that occupies our thoughts
and keep us from
moving forward
We've reached the point where
we become what we are
Two parts of the same heart.

Lysekil till Bayport

Skrivkramp, tankar som flyger iväg 61 kilometer nedåt landet, fågelvägen. Om de färdas via lands- och motorvägar, broar och gula färjor får man lägga på ytterligare en massa. Jag vet inte exakt hur mycket massa, jag är inte den man ska prata med när det kommer till saker som har med transport att göra. Bilar är inte min starka sida. Vägar är inte min starka sida. Att mäta sträckor är inte min starka sida.
Jag får inget gjort. Min filmkunskapsanalys, det halvfyllda worddokumentet har stagnerat. Det gör egentligen inte så mycket, jag hade inte väntat mig mycket annat. Deadlinen är över ett dygn borta, och jag förmår aldrig att samla kraft förrän jag verkligen behöver få uppgiften gjord. Vilket brukar innebära att en skrivorkan bryter ut fyra timmar innan uppgiften ska vara inne. Det passar mig bra. Kanske är det mindre hälsosamt, men jag tycker att det fungerar. Kanske hade jag däremot trott att anledningen till uppstannandet skulle ha att göra med ren slapphet. För det har ju inte det ikväll. Jag hade kommit igång bra, skrivit upp en lista vid sidan av som innehöll stödord till smarta analyser* som skulle få min lärare att explodera i superlativ. Lite så.
Men så vibrerade mobilen, då jag av någon outtänkt anledning envisas med att ha den inställd som ljudlös, något jag har haft i över tre månader nu. Den vibrerade och nu sitter jag här. Det är fint att vara så kär att tankar på någonting annat vissa stunder känns otänkbart. Speciellt när det sker under en stund då man fortfarande har över ett dygn på sig att lämna in filmanalysen.

* "Collateral är en bra film som jag tyckte var bra för den var så spännande. Jag gillade mest han som var snäll. 4/5."
Mellan fyran och sexan fick vi alltid skriva bokrecensioner efter varje bok vi hade läst. På den tiden gjorde jag knappt något annat än att läsa (och spela bandy) vilket gjorde att jag fick skriva groteskt många av detta djävulspåfund. I början skrev jag dem ganska noggrannt men redan i femman kunde man ana en vis typ av trötthet. Efter ett tag växte en mall fram som citeras ovan. Byt ut Collateral mot valfri bok jag läste i femman och sexan och du sitter med i alla fall fyrtio bokrecensioner. Alla böcker fick 4/5.** Alla var spännande. Jag gillade alltid han eller hon som var snäll. Det ska poängteras att jag mestadels läste Bröderna Hardy, något som ger förklaring till den ständiga fyran. Bröderna Hardy har aldrig varit, och kommer aldrig vara, några böcker som slår knockout på en efter första sidvändningen. Det är dock en makalöst solid deckarserie som aldrig, aldrig gör en besviken. I alla fall inte när man går i femman. Det ska även poängteras att jag i slutet av det sjätte året hade skrivit mer recensioner än resten av klassen tillsammans.

Det här är inget skryt. Vad jag säger är ju att jag var en jävla nörd.

** Isjakten fick fem i betyg. Det var när bröderna Hardys hemstad, Bayport, arrangerade vinterfestival med diverse grenar och någon börjar sabba för vissa av deltagarna. En fantastisk blandning av sport och brott.

Sjukt tudelat inlägg, detta.

suis

På fredag ska jag se dem, "Meleeh", "If Footmen Tire You, What Will Horses Do?" och "Echo, Echo, Landscape!" i Vänersborg. Kanske. Efter att två potentiella medföljare båda fått förhinder står jag nu själv. Och jag vet inte om jag har någon lust att gå på cafékonsert by myself. Vill någon följa med får den gärna hojta. Jag förväntar mig dock inget.

Jag hatar att gilla musik som i princip ingen annan i min umgängeskrets gillar.
På söndag är det i alla fall Phoenix och Noah and the Whale. ah.

Nobody has gained or accomplished anything.

En gång i tiden var de barn. Naivt, smått, lekfullt, bekymmerslöst. Kvällar fulla av springande i månsken, halvtrasade bandymål och outtalade kärleksblickar mot flickorna i grannhusen. Liggandes i gräset vid fotbollsplanen pratade de om skolan, idrottsträningarna och de där killarna i parallellklassen som aldrig riktigt ville sluta retas. Skojbråkade och tjuvknackade. Kom någon på dem gled de alltid ut fasttagarens grepp med charmiga leenden och ärliga skratt. Det fanns ingenting att oroa sig för. Och jag tror aldrig att de egentligen visste hur bra de hade det när var och en gick hem till sig efter ännu en kväll fylld av mål, gräsfläckar och skitsnack.
De var alltid fem. Var någon sjuk, bortrest eller otillgänglig på något annat sätt fanns det ingen anledning för dem att umgås. Eller, det fanns det väl. Men det blev aldrig samma sak. En trygghetsbit fattades, även om de själva aldrig skulle se det eller ens kunna tänka på det viset. Det blev en annan stämning.
Den första sommaren tog slut, och snön ersatte. Då gick de i idé. Det var liksom bara under de ljusare tiderna som de fungerade tillsammans. Hösten, vintern, det var konstgjord andning fylld av tv-tittande och fokusering på skolan i den mån som gick. De gick inte i samma klass, och rörde sig annars inte i samma kretsar. På klassdiscona fick de klara sig utan varandra, vilket allt som ofta resulterade i att de stod själva inför den överdådiga uppgiften att fråga den där speciella flickan om hon ville dansa tryckare till Ronan Keating. Men de valde det själva; det var en femhörnsrelation som mådde bra av att vila, för att sedan umgås konstant under utemånaderna.

Jag tror inte att de visste hur bra de hade det. Friast från problem är man när tanken på det inte ens existerar. När man bara går upp, är. Som en glädjefylld robot. Jag tror inte det. Att de förstod hur lyckliga de var.

Så gick de där åren, somrarna. Uppgifterna blev större, tankarna mer mångfacetterade. Fyra av dem flyttade. En av dem blev kvar. För tio år sedan låg de där brevid varandra i gräset och kollade upp mot himlen, viskade till varandra vad de ville, skulle göra med livet. Drömmar kanske inte helt verklighetsförankrade skapades; men sen när har det varit något positivt att endast tänka i anpassande form?
Förr hade de alltid känslan av att allt skulle ordna sig, vad som än hände. Nu har de fina pojkarna växt upp och det skiter sig, allt går åt helvete. Det värsta med livet är att det börjar så smärtfritt.

Spenderar kvällen med att sjunga med i Sigur Rós-låtar som jag egentligen inte kan överhuvudtaget. Sjunger på låtsasspråk där de sjunger på isländska, sjunger på fel låtsasspråk där de sjunger på hopelandic. Gör det med hostig stämma.
Jag märker att jag lyssnar mer och mer på dem ju närmare vintern kommer. Det är ganska naturligt, sett till hur bandet låter. Vid sådana här tillfällen önskar jag ibland att jag bodde kvar i den övre delen av stan, där man kunde gå promenader ut i skogen, längs kusten. Här nere finns visserligen större klippor, berg och kustremsa, men det är ändå inte samma sak. Inte isolerat på samma sätt. Bra isolation, fridfullhet. Folk tänker nästan alltid på isolation som någonting negativt. Jag tycker inte det. Och Sigur Rós är bra att ha när vintern lägger sig över trädkronorna, över hustaken, över staden, över psyket. De där isolerade promenaderna är ännu lite mer stillsamma när man stänger ute tystnaden, hur konstigt det än kan låta. Jag ska gå upp ditt och gå någon dag, tror jag. Senast jag gick där råkade jag gå ända till soptippen. Det kändes lagom arty.

Lovet är slut och jag har haft ett bra sådant. Jag har träffat flera awesome människor. Bara för att väga upp allt det ensammna som präglade inlägget så skriver jag det. Jag är glad inför helgen dessutom. Tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad en gång. Det är ett av mina favoritcitat.